Gott Nytt Liv.
Vad trevligt. Skicka gärna bild.
Eftersom vi befinner oss i årets mörkaste årstid har jag ägnat ledigheten åt att läsa en bästsäljande bok där någon intervjuat folk i livets slutskede. Det kanske låter lite kontraproduktivt, men jag har kommit fram till att det är bättre att bara omfamna allt mörker i världen. Om det vore en filmscen så är det som om jag plötsligt slutar att försöka springa ifrån den rasande grizzlybjörnen i skogen. Istället vänder jag mig om och går den till mötes med öppna armar. Boken fångar elegant mina egna känslor av hopplöshet, tills den summerar vad folk ångrar mest på sin dödsbädd. Då känns den plötsligt inte lika relevant längre.
Jag önskar att jag hade haft modet att leva mitt liv efter eget huvud och inte efter andra människors förväntningar.
Jag borde ha jobbat mindre.
Jag skulle haft modet att uttrycka mina känslor.
Jag önskar att jag hade hållit kontakten med mina vänner.
Jag önskar att jag tillåtit mig att vara lyckligare.
För mig är det uppenbart att de här punkterna av upphöjda insikter kommer från en generation som växt upp med självhjälpsböcker och haft kylskåpsmagneter med uppbyggliga livsråd på: ”Livet går inte i repris”, ”Fånga dagen”, ”Idag är första dagen av resten av ditt liv”, ”Man ångrar bara det man inte gjort” o.s.v.
Så jag roade mig med att åka till Hospice här i Stockholm i mellandagarna och hålla vilt främmande människor i handen på dödsbädden. Förklädd i en Dolly Parton-peruk, Crocks och en muskort sjukhusrock såg jag antagligen ut som en transa på villovägar, men ingen verkade reagera på det när jag slog mig ner. Med huvudet på sned och ett inkännande leende, klappade jag dem på handen, inställd på att få mer sanningsenliga utsagor.
-Du kan släppa alla livsbejakande plattityder nu. Säg som det är bara, viskade jag med anteckningsblocket i knät. De som kunde öppna ögonen misstog mig antagligen för Gud. Alternativt Djävulen, det är svårt att veta. Oavsett vilket, så fick jag, som jag misstänkte, en mer trovärdig lista med punkter.
Jag ångrar att jag inte gick till en läkare direkt, istället för att låta en schaman från Sundbyberg försöka bota min galopperande cancer.
Jag ångrar att jag inte knullade runt mer när jag hade chansen.
Jag borde haft munskydd när jag rev den där eternitvillan i blå lättbetong.
Jag skulle aldrig gett Lottoraden i julklapp till en kollega som gjorde honom ekonomiskt oberoende.
Jag skulle inte gått på klubb i Berlin och prövat rökheroin för att sen vakna upp i en hotellsäng med en trädgårdstomte långt upp i röven.
Det kanske inte blev livsråd som kan tryckas på kaffekoppar, örngott, eller bli tatueringar, men jag tänker att denna uppriktighet kommer att kunna agera befriande ledstjärnor för oss alla inför det kommande skitåret.
Gott nytt år på er!