Utanför vårt kontor åker lastbilar fullastade med studenter. Jag följer det varje år med ett visst intresse. En sak jag upptäckt är att det finns ett samband mellan hur fort lastbilen rör sig och hur mycket de skriker och jublar upp på lastbilsflaket. Så länge den rullar på ett hyggligt tempo är stämningen på topp och människokärleken vet inga gränser. Sen stannar lastbilen för ett rödljus och det är precis som att tända takbelysningen och skruva ner volymen på ett dansgolv. Plötsligt står de helt stilla på lastbilen och får svårt att möta blicken från oss på trottoaren. De står och skäms med sina vita mössor på sned, en ölburk i handen och Bon Jovi på för full volym. Sen efter ett ögonblick, som känns som ett en evighet, rullar lastbilen vidare och festivalstämningen återvänder som genom ett trollslag. Det är konstigt. Som ett litet naturfenomen. Tänk på det nästa gång du ser dem.

Anders