Det är den här typen av frågor jag brottas med dagligen när jag åker till och från jobbet. Bussen är nämligen full av killar mellan 11-17, varav många har jeansen förankrade under skinkorna. Det enda som den här låga fästpunkten leder till, är ett tvångsmässigt dragandes i framkant av byxorna. Deras gångstil blir också misstänkt likt pingvinens, vaggandes från sida till sida. Att sätta sig på barstolarna på CoffeeCup blir också enormt svårt, eftersom det är stört omöjligt att bara lyfta ett ben och ta sig upp på ett värdigt sätt. Jag pratade med en psykoanalytiker om fenomenet och vädrade min misstanke att det hela egentligen handlar om en ovilja att växa upp och stå på egna ben. Kanske en omedveten längtan efter att, likt pingvinen, få fast sällskap och sen ruva på ett ägg i grupp med andra hannar. Psykoanalytikern tittade märkligt på mig och avfärdade mig. Hans åsikt var att det hela var analt från början till slut. Dels fixeringen vid klädstilens och dessutom kontrollbehovet för att behålla byxorna på. Han menade att det hela var en helt naturlig manifestation av makt och självbestämmande och därför ett viktigt steg mot den falliska fasen och mognad. Efteråt kunde jag inte låta bli att undra om jag kanske gått miste om något. Satt inte mina byxor rätt högt upp under min uppväxt?

Anders