Under min semester i Italien när jag låg i mitt komaliknande tillstånd på en solstol, lade sig ett par bredvid mig. Han såg bekant ut på något obestämt vis och hon låg mest under parasollet med väldigt stora glasögon på sig och ammade ett spädbarn. De hade dessutom två små adopterade barn med sig. Efter ett par minuter kom jag fram till att det var Brad Pitt och Angelina Jolie som låg bredvid mig. Väluppfostrad som jag är så ansträngde jag mig för att inte besvära dem, utan ägnade mig istället åt min bok av Paul Auster. Efter ett tag frågade plötsligt Brad mig om jag var engelsman. Jag svarade att man skulle kunna tro det, eftersom jag har så risiga pigment. Han ville veta var man köpte frimärken och jag kunde briljera med att han kunde hitta dem på tobaksaffären och att han skulle fråga efter francobolli. Sen började vi snacka om fotbollsfinalen och Angelina suckade ljudligt när Brad och jag diskuterade om Zidanes utfall och sedemera utvisning. Efter ett tag gick jag och köpte några öl och Brad och jag promenerade utmed stranden, som man gör i Italien. Jag gick i strandbrynet, så att han inte skulle känna sig så kort. (Jag är rätt omtänksam när det gäller det där.) Vi pratade om familjeliv, barn, bilar och Eddie Izzard. När vi återvände hade våra fruar börjat prata med varandra och sen hade vi så trevligt tillsammans att bjöd in oss på middag på kvällen. Men vi sa som det var, att vi var upptagna, men tack i alla fall. Dagen efter var de borta och vi såg dem inte mer. Det låg en tjock tysk i Brads solstol och en inoljad tyska i guldbikini i Angelinas. Så kan det gå.

Anders Tempelman