Straxt efter 30 slutade jag att intressera mig för mitt inre. Det fanns ingenting där av intresse och istället riktade jag blicken utåt. Eller uppåt för att vara korrekt. Jag läste böcker i kvantfysik (ok, det är verkligen inåt, fast på ett annat sätt) , intresserade mig för astronomi och längtade efter en stjärnkikare. Min glädje visste därför inga gränser när jag fyllde 40 och fick en stjärnkikare av min fru. Jag monterade ihop pjäsen och ställde mig på koppartaket på kvällen för min första närmare titt in i det förflutna. Först hade jag svårigheter att ställa in siktet, så att det korrelerade med själva kikaren och sen hade jag svårt att se någonting alls. Bilden var blurrigt och dessutom verkade kikaren kräva en nästan exakt placering av ögat vid gluggen för att kunna se någonting alls. Jag hade läst något om ljusföroreningar i storstäder som försämrade möjligheterna att se himlen, men att det skulle vara så här illa. En kväll när fullmånen lös för fullkraft lyckade jag få en hyggligt förstorad bild i blickfånget, men det kändes inte alls som jag hoppats på. Månen såg platt och ointressant ut och allt var lite av en besvikelse. Att försöka rikta in sig mot mars eller ens polstjärnan var helt omöjligt. Jag såg bara en trött ljuspunkt, som lika gärna kunde ha varit en spotlight hos grannen. Teleskopet stod framme länge och jag tittade lite planlöst i det vid stjärnklara nätter, bara för att bli lika gruvligt besviken igen. Efter hand flyttade jag in det i förrådet där det levde ett sorgligt liv, inklämt mellan vinterjackor, extrasängar och kartonger med Bamse. Fyra år senare, tittade jag lite närmare på teleskopet igen. Fingrade lite längtansfullt på det och tog bort det lilla svarta locket som täcker själva öppningen mot världsalltet. Jag hann tänka att det är ett litet lock, ca 3 cm i diameter, vilket är märkligt eftersom själva kikaren säkert är 15 cm i diameter. Jag tog lite prövande i den svarta skivan som det lilla locket fäste i och upptäckte att det gick att ta bort också. Det var alltså två lock, varav det lilla bara var till för att man skulle kunna få in fingrarna och sedan dra loss det stora locket.
Så i princip har jag suttit och tittar upp mot himlen genom en dassrulle. Begåvat!

Anders Tempelman