En dag stod den bara där. Så ensam och övergiven att jag var tvungen att föreviga den. Vem bestämde sig plötsligt, eller kanske efter mycket eftertanke, för att ställa sin kontorsstol i vägrenen? Var det en byråkrat från skatteverket som just pensionerat sig och ville rena sin instängda kontorssjäl genom en symbolisk gest? Eller var det en kvinna som bestämt sig för att skilja sig och resolut knuffade sin man ut ur huset tills hjulen fastnade i gräset? Jag kände mig plötsligt så trött av allt spekulerande att jag satte mig och vilade en stund. Jag satt där ensam tills mörkret lagt sig och en uggla flög på låg höjd över mitt huvud. Sen gick jag hem och tittade dömande på min egen kontorsstol. Fick en märklig lust att rulla ut den på gatan. Jag är så lättpåverkad ibland.

Anders Tempelman