Så jag lägger upp skaldjuren på en bädd av is som jag fick med mig från Hötorgshallen. Hummer, havskräftor, en krabba, räkor och så 4 enorma ostron. Jag har aldrig öppnat ostron förut, men minns vagt någonting om att man ska trixa in en kniv i ena änden. Så jag tar ett ostron i en handduk och börjar jobba med min korta Sabatier-kniv.

Efter en del brottande, slinter jag med kniven och driver den rakt in i min handled. Med min sedvanliga tur träffar jag pulsådern och blodet står som en tjock stråle i köket. (Hunden börjar slicka upp det och jag är för chockad för att stoppa honom.) Såret är djupt och går från halva underarmen, ända ner till handflatan. Jag lindar snabbt in armen i en fuktig handduk och kör bilen till Danderyds sjukhus akutmottagning. Jag kan jag knappt stå upp på grund av blodförlusten.

De tar in mig och syr ihop såret, sen ligger jag i en säng och pustar ut, när en läkare kommer in. Han är psykiatriker säger han och tittar lite vemodigt mot mig. Trots mitt tillstånd förstår jag och försöker klargöra för honom att det var en olycka, att jag slant med kniven. Jag säger att jag förstår hur det här ser ut, självmordskandidater som verkligen vill dö skär längs med armen, snarare än rakt över handleden.

Han säger åt mig att ta det lugnt. Jag säger att jag är lugn. Han säger att jag verkar upprörd. Jag svarar att jag har förlorat flera liter blod. Du verkar bekymrad, säger han och tar fram en spruta. Jag sätter mig upp, skrattar nervöst och frågar om jag ska få elchocker snart också. Han undrar om jag fått det förut. I samma ögonblick kommer två stora killar in och spänner fast mig i sängen med remmar. Sen får jag en spruta och allting svartnar. Dagen efter vaknar jag med en smak av papegojbur i munnen. Jag är fortfarande fastspänd och psykiatrikern står lutad över mig och frågar hur jag upplever min situation. Jag säger att jag känner mig fastspänd.