Jag tar min kalkon under armen och går hemåt. Det går sådär. Han sprattlar, flaxar och skriker hela tiden. Så till slut får jag lov att använda det illerkoppel som jag fått låna av en kompis. Kalkonen lommar bakom mig över Hötorget och väsnas fortfarande. Först tänker jag att han (eller hon, svårt att säga) är orolig, vi känner ju inte varandra ännu. Den måste känna sig lite som ett barnhemsbarn som blir hämtat av en okänd person. Så jag försöker klappa kalkonen och visa ömhet, skapa en relation mellan oss bortom kopplet. Jag nynnar en härlig barnvisa när den plötsligt biter mig i handen. ”Vi måste bjuda till båda två” säger jag anklagande och pekar med hela min blödande hand mot fågeln som nu flaxar med sina stora vingar och liksom ylar. Sen slår det mig att den kanske fryser om sina små fötter, så jag köper ett par lovikavantar i barnstorlek av en handlare.

Efter en del brottande lyckas jag få på dem, men när vi går vidare försöker kalkonen dra bort dem med näbben. Vantarna hänger slappt som stora strumpor från fötterna, det medger jag, men de skyddar mot kylan. Jag säger att den får skylla sig själv om vantarna åker av, jag tänker inte sätta på dem en gång till, då får du stå ditt kast. Så säger jag och drar den in i tunnelbanevagnen. Där uppför den sig också väldigt illa. Biter främlingar (huvudsakligen av utländsk härkomst, vilket genererar mig enormt) flaxar och till slut bajsar den inne i vagnen. Oförsvarligt, oacceptabelt. Jag säger till på skarpen och den sista biten hem pulsar vi genom snön under tystnad. Lovikavantarna har åkt av, men ingen av oss bryr sig längre. Hemma följer kalkonen med in i köket där jag förberett stuffingen. ”Nu vill jag inte ha några mer scener från din sida” säger jag och börjar slipa kniven.