Jag storhandlar inför julen och känner att en man studerar mig på avstånd. Han ler lite överseende och skakar på huvudet. ”Nu förstår jag varför klimatkonferensen havererade” säger han och pekar mot min back med importerat, italienskt källvatten. Jag mäter honom med blicken. Jag känner igen sorten. En liten undernärd figur, uppväxt på baljväxter och som bara kan göra sig intressant genom att mästra främmande medmänniskor med sitt miljöengagemang. ”Jag tycker om vatten som har färdats” svarar jag poetiskt. ”Vatten som varit med om något, som bär på en historia. Inhemskt vatten smakar så inskränkt och provinsiellt” avslutar jag med ansiktet väldigt nära hans. Han ser illa berörd ut, börjar backa ifrån mig och jag följer efter.

”Tänk när de buteljerar isvattnet från våra smältande poler och säljer det. Vilken storslagen upplevelse, att få dricka vatten som är miljoner år gammalt och lika rent som planeten en gång var. Se det så!” ropar jag efter mannen som nu småspringer ut ur butiken med sin hink industriellt processad tofu från andra sidan jordklotet. Han hoppar in i sin sönderrrostade Saab V4 och sladdar ut från parkeringen. Sen går jag till charken och ber om lite av den där svenska skinkan som utfodrats med en annan gris. Mer inhemskt och lokalt än så finns inte.