Ett par i ett ordinärt radhus bestämmer sig för att göra om köket, som är en kvarleva från 70-talet. Mannen i huset är en inbunden liten figur och anlitar en hantverkare som börjar riva och fixa men det dröjer inte länge innan han ombeds sluta. ”Han var slarvig” konstaterar mannen för mig när jag hämtar min dotter som varit där och lekt med hans dotter. ”Vill man få det bra gjort, får man göra det själv” säger han och drar tankfullt med nageln utmed dörrkarmen. Jag nickar lite osäkert, säger någonting kränkande om svenska hantverkare som vi bägge ler år.

Sen pågår den här renoveringen under våra barns hela uppväxt. Köket, som för övrigt är det första rummet i huset efter hallen, är helt utblåst under 10 års tid. De tvingas gå på plankor över bjälklagen, glasfiberullen lyser från väggarna, rör och sladdar hänger ner från taken. I början frågar jag lite om hur arbetet framskrider, men efter hand slutar jag med det och bara hämtar mitt barn under pressad tystnad. På vägen hem berättar min dotter skakande insider-historier om en mikrovågsugn i källaren och ett kylskåp som står i vardagsrummet.

Ibland möter jag hans fru i mataffären, hon står och botaniserar i avdelningen för prefabricerad mat och mikrovågsmat. Hon ler lite undfallande och vänder sig bort. När deras dotter är hemma hos oss ibland äter hon som om det inte fanns någon morgondag. Efter hand går det upp för mig vad det här handlar om. Mannen vill egentligen skilja sig, men vågar inte säga det till sin fru. Så han utsätter henne och hela familjen för helvetet i modern tappning, ett pågående byggprojekt utan synligt mål i husets viktigaste rum. När ska hon fatta vinken? När ska han börja prata? Jag undrar, för det står byggmaterial på hans uppfart igen.