Det går någon sorts sjuka bland Stockholms lite bättre restauranger. Den går i huvudsak ut på att motivera sina hutlösa priser på rätt ordinär mat med fantastiska titlar och historier. Jag har tröttnat lite på det här och lät nyligen en lismande servitör få veta det.

-Jag funderar på abborren, sa jag.

-Mm, du syftar på den krokfångade abborren?

-Kanske det.

-Serveras med rostad mandelpotatis som odlats i små klasar 22 cm ner i den småländska myllan, i utkanten av Vimmerby.

-Där ser man.

Han tittade på mig, omedveten om vad som skulle drabba honom.

-Den här abborren. Är det den som levt ett ensamt liv i sjön Kolsnaren? Han som förlorade sin äkta hälft till en sportfiskare våren 2003 och sedan dess mest drivit omkring, ätit spigg, blickat upp mot månen sena nätter och fört existentiella samtal med sjöns enda ål. Är det den?

Jag tittade uppfordrande på servitören vars mun blivit allt mer abborrlik. Sen lämnade jag lokalen, med huvudet högt och pengarna i behåll.

Anders Tempelman