Jag har varit i Italien igen och besökt min yngsta dotter som är utbytesstudent i Mantova i ett år. Vi fick tre dagar tillsammans där vi bland annat fick träffa hennes värdfamilj för första gången. Det bjöds på mat kan man säga. Vi åt som om det inte fanns någon morgondag och möttes över alla kulturella och språkliga barriärer.

Familjens tre barn kunde engelska hjälpligt och föräldrarna inte alls. Så jag exponerade familjen för mina fasansfulla språkliga övergrepp. Bland annat genom att försöka förklara på italienska för pappan i familjen, som är byggnadsingenjör, att i Sverige är det vanligt med bergvärmepumpar i husen. Jag pladdrade även ostrukturerat och obegripligt om nya isoleringstekniker jag hört talas om och en hel del annat som jag inte ens behärskar på svenska. När den andra efterrätten kom in (pizzabottnar med Nutella på) var jag så mätt och utmattad att jag liksom bara satt lite ihopsjunken på stolen, blank i ansiktet och med ett imbecillt småleende på min flottiga läppar. Den italienska familjen såg mest illa berörda ut efter min timslånga utläggning med en treårings ordförråd. (Och intellekt, hörde jag någon läsare just lägga till!)

Sen pussade vi på vår dotter och åkte iväg mot flyget i Milano. Vi grät så att vi tvingades dricka vätskeersättning för att inte torka ut och anlände 25 minuter innan planet skulle lyfta, vilket betydde att de inte släppte ombord oss. Vi orkade inte käfta emot utan bara gav upp, köpte nya biljett till dagen efter, tog in på ett hotell, åt en brakmiddag och somnade till en ny, obegriplig italiensk gameshow.