Jag har bokat tid för att gjuta sulor till mina skor. Jag är inte säker, men tror att det ingår i den Tibetanska dödboken som ett av förstadierna till döden. Under alla omständigheter är det ett enormt ålderstecken som man helst ska tala väldigt tyst om. Vilket kan bli svårt i mitt fall. Inte bara därför att jag har en tendens att kräkas ur mig oväsentligheter, utan också därför att vi pratar om inlägg i storlek 47. Det är ingenting man omärkligt smyger fram på gymet när de ska in i gympaskorna. Det är som att hala fram två kajakpaddlar i omklädningsrummet.

Jag ser också middagar framför mig, där någons spädbarn krälar ut från hallen med mitt ena hålfotsinlägg i munnen. Föräldrarna skriker och sliter inlägget ur munnen på barnet. Det hamnar en bit bort på parketten och gästerna spekulerar oroligt och okunnigt om det är någon sorts djur barnet haft i munnen. Ett platt, fult djur. Jag föreslår då att det är ett australiensiskt näbbdjur och närmar mig det med en gaffel i ena handen och min skinnjacka i den andra. Folk beundrar mitt mod när jag liksom cirkulerar runt djuret och till slut slänger skinnjackan på golvet och lägger mig över den. Sen reser jag mig upp och har lirkat in handen som liksom roterar inne i skinnjackan och skapar en perfekt illusion av ett instängt djur. Jag säger att jag måste ta den till Skansen och tackar för en underbar kväll.

Ja, det är ett djävla jobb att ha hålfotsinlägg.