Jag har precis köpt ett par hörlurar som har sk noice-cancelling system. Jag satte de på prov och konstaterade att de verkligen dödade en hel del störande ljud från omgivningen. Tyvärr verkade de inte fungera på taxichauffören igår.

-Vaharupårejförlurarnurå?

-Förlåt. Jag hör inte dig nu.

-JOJAGSAVAHARUPÅREJFÖRNÅT?

-Hörlurar som gör att kan få vara lite för mig själv när jag reser, säger jag lite för högt och hoppas att han fattar vinken.

-JAG FÅR ONT I ÖRONEN AV SÅNA DÄR LURAR, FÅR INTE DU DET? Skriker han tillbaka. Jag ler, rycker på axlarna och låtsas inte höra honom. Min blick vandrar ut över asfalten på Sveavägen som småkokar i värmen.

-DET LÅTER SOM EN BRA GREJ DET DÄR. DET ÄR JU SÅ MYCKET LJUD NUMERA.

Jag nonchalerar honom och försöker lyssna på ”Avalanche” med Jenny Seeräüber. Chauffören skriker på där framme och söker min blick i backspegeln.

-EN ANNAN TYCKER JU OM ATT DET BLIR TYST IBLAND OCKSÅ. FOLK SKA JU PRATA MED EN HELA TIDEN OCH BERÄTTA OM SINA LIV OCH SKIT. JA, DET SKA BLI SKÖNT MED THAILAND I SOMMAR. EN ANNAN HAR JU VARIT DÄR 12 GÅNGER NU. DJÄVLA BRA FOLK OCH VILKET KÄK....

I det här läget tar jag av lurarna och möter hans blick i backspegeln.

-Hur skulle det vara om du höll käften och körde mig dit jag ska istället?

Det var old-school-noice-cancelling och det höll sig resten av resan.