Jag är hemma i Sverige på semestern för första gången sedan år 2000. Jag minns den sommaren ovanligt väl eftersom vi även då hade en ny hundvalp och lockades av idén att se lite mer av Sverige. Dessutom skulle vi få besök av vänner från England och ville gärna visa upp Sverige från sin bästa sida. Utanför Skultuna hittade vi ett större hus som enligt ägaren var en riktig småländsk idyll. Jag som försörjer mig på att överdriva och skönmåla med ord och bilder, borde ha vetat bättre. Den enda bild jag fick av ”Fiskarstugan” innan jag bestämde mig föreställde en tätt beskuren veranda med en tom solstol. Ägaren hävdade att de inte hade fler bilder, trots att huset varit i familjens ägo sedan utvandringen. Godtroget betalade jag in hyran och såg fram emot några härliga veckor i det som ibland kallas för Sveriges vagga.

Stugan var visserligen röd med vita knutar och låg avskilt med närhet till en sjö, precis som det stod i texten. Men det mest iögonfallande med Fiskarstugan var snarare att den var belägen mitt i en kohage och inhägnad med taggtrådsstängsel runt om. Närmare bestämt sju meter från den tätt beskurna verandan och en och en halv meter ifrån den rangliga s.k utegruppen. Närvaron av en flock kor runt alla gavlar gjorde också att flugorna surrade som tinnitus dygnet runt och doften av kospillning låg som ett kraftfullt doftljus i hela huset.

Så jag utnyttjade hela mitt yrkeskunnande och skrev ett välformulerat mail till ägaren och förklarade pedagogiskt att jag kände mig vilseledd, att Fiskarstugan hade mer gemensamt med Auschwitz än en Småländsk idyll. Ägaren svarade med begrepp som blivit industristandard när människor ska prata inför media, men är helt utdöda i vanliga samtal: Kränkt och bestört. Han menade att korna i kohagen varit pricken över i:et för andra gäster som hyrt huset. I så fall så borde det väl ha stått i annonsen med fet stil, svarade jag. Mailväxlingen pågick under ett par dagar samtidigt som jag löpande hällde i våra engelska vänner sinnessjukt starka drinkar, så att vistelsen åtminstone skulle ha någon sorts positivt töcken kring sig. När tjuren en tidig morgon våldtog en kossa i det strilande regnet framför ögonen på mina döttrar och min hundvalp, var måttet rågat. Vi lämnade stugan och jag krävde att få tillbaka pengarna för veckan jag inte utnyttjat. Ägaren började givetvis att förhandla och när han fått ner mitt krav på återbetalning så att han var nöjd, skrev jag att han kunde betala in pengarna direkt på postgiro 90 00 72-0. ”Det tillhör Amnesty International, en organisation jag sympatiserar med och som bland annat delar min syn på det här med taggtrådsstängsel.” Han svarade genom att höja beloppet till Amnesty, vilket fick mig att ompröva honom en smula. Det gjorde också att jag för ett ögonblick drabbades av lite dåligt samvete. Innan jag lämnade Fiskarstugan hade jag bajsat i en långpanna och ställt in i varmluftsugnen på 52 grader. Och kortet på köksbordet kändes plötsligt också lite för mycket. "Tack för en underbar tid i ert vackra hus. Jag har gräddad något litet gott i ugnen. Väl bekomme."