Som sagt. Vi stannade hemma i Sverige i sommar för första gången på 10 år. Den nya hundvalpen och två döttrar just hemkomna efter ett år utomlands gav oss inget annat val.

Självklart hade grannhuset just sålts och den nya ägaren bestämde sig för att renovera och borra för bergvärme hela sommaren. Att hela bygglaget härstammade från någon öststat är självskrivet eftersom ingen svensk hantverkare skulle börja arbeta så tidigt och sluta så sent. (Jag skriver detta med enbart positiva förtecken) Vi väcktes och somnade till ljudet av slagborrar och doften av ryska cigaretter. (Lite mindre positiva förtecken.) I ögonvrån kunde jag konstatera att grannen målade alla rum vita, vilket verkar vara industristandard om du vill vara med i ett inredningsreportage numera. Alla dessa vita människor i sina vita hem, tänkte jag och mindes ett äckligt par i någon tidning jag bläddrat i.

De stod framför en vit soffa och bildtexten som förklarade att kuddar och människor får stå för färginslagen i deras hem. Min absoluta känsla var att ingen färgad människa någonsin satt sin fot i deras hem, trots att de hade en ensam afrikansk mask på en vägg, eller kanske just därför. Jag mindes också hur jag provocerades av alla coffetable böcker som låg utstuderat halvöppna i hemmets alla vrår. Böcker tjocka som byggmaterial med flotta hotell, svartvita fotografier av grönsaker och japansk kalligrafi. Böcker som ingen frisk människa någonsin skulle öppna.

Här började min fantasi löpa fritt och jag såg horder av små pojkar i 10-års åldern framför mig som invaderade det vita hemmet. Med nervsystemen dränkta i kroppseget GHB, blåbärssaft i rangliga dricksglas och fragment av daggmask och jord under naglarna springer de gatlopp genom huset. Själv lösgör jag majestätiskt en hel kennel med Grand Danois efter en lerig höstpromenader in det kök som mest ser ut som en obduktionssal i en svensk Wallanderfilm.

Den här typen av dagdrömmar får mig att komma ner ordentligt i varv på sommaren.