Jag har varit i Örebro i två dagar på ett manusseminarium med fokus på att skriva komedi. De flesta av er vet redan att den kursen var helt överflödig för mig och jag måste verkligen hålla med. Jag var inte rolig innan och blev inte ett dugg roligare efteråt. Tvärtom känns det som om kursen cementerade bilden av mig som en aggressivt tråkig människa. För dig som inte vet skillnaden, så finns det passivt tråkig - folk som sitter i hörn och mest är tysta och tråkiga. Och så finns det aggressivt tråkiga personer - folk som pratar om enormt tråkiga saker utan att känna in att alla andra i rummet kämpar mot impulsen att vilja döda en på fläcken.

I min ensamhet sökte jag paniskt efter kontakt med andra under kaffepauser och sände oprovocerat långa haranger om mina hopplösa manus. Jag gick in i detaljer, refererade till panoreringar och åkningar som jag menade skulle lyfta vissa scener till Scorsese-nivåer. Jag läste upp fragment av min egen dialog och slog mig på knäna av skratt.

”Sån är jag, jag är inte riktigt klok, ibland vet jag inte var det kommer ifrån, det är inte jag som skriver skämten, det är skämten som liksom kommer till mig.”

Jag tog kopiöst mycket plats under själva föreläsningen också och ställde ändlösa frågor som bara syftade till att lyfta fram mig själv i en spännande och intressant dager. Allt ifrån att citerara stora filmskapare direkt ur minnet och göra petimeterinvändningar på föreläsarens syn på tre-akt-strukturen.

När jag sen åt alla mina måltider ensam vid ett bord för 12 personer misstolkade jag det för att alla andra kände sig hotade av mig och mitt komiska geni.