Jag var på soptippen i helgen och kastade mitt förflutna i olika containers. Det kändes tungt på ett svårbeskrivligt sätt och de renande känslorna jag brukar uppleva lös med sin frånvaro. Snarare slogs jag av tidens obönhörliga gång och livets förgänglighet.

Att kasta barnens hopplösa teckningar och talanglösa små konstverkt från dagis och lågstadiet var helt okomplicerat. Men riktigt tungt blev det när mina egna gamla rullband från tonåren hamnade i samma container märkt ”Brännbart”. Alla dessa timmar jag tillbringat med att spela in och lyssna på musik från skivor och radioprogram. När ett mäktigt blandband med hårdock singlade ner i mörkret blev känslorna till slut så starka att jag bestämde mig för att själv krypa ner i containern. Jag låg i fosterställning längst ned på det kalla metallgolvet, bredvid en gammal lamamössa, en ryamatta som luktade kräks och en kartong med gamla herrtidningar från 70-talet. Mörkret föll och jag inväntade mitt öde när jag bländades av en ljuskägla och hörde en röst ropa ovanifrån.

-Vad fan gör du där?

-Inget.

-Där kan du inte vara i alla fall.

-Varför inte det?

-Det är en container för brännbart. 

-Jag har bara ett fåtal amalgamlagningar, om det är det du tänker på?

-Det är avsett för sopor.

-Jag har väldigt låg självkänsla.

-Det hjälper inte, där kan du inte vara.

Så jag kravlade mig osmidigt upp genom att stapla lite frigolitskivor på varandra. En liten folksamling stod och tittade sorgligt på mig när jag kom upp. 

-Jag har gått i dödsskuggornas dal och återvänt, proklamerade jag stolt och torkade bort lite matrester från min dunjacka.

Sen körde jag hemåt igen, med en lite mer positiv syn på livet. Det här att vara i dödens närhet gör underverk med mig.