Jag läser om ett larm som går på kroppsvikt, så att man kan ha ett husdjur hemma utan att larmet går. Där slutar informationen, men inte jag. Jag ser en ny generation av inbrottstjuvar framför mig med kolossala ätstörningar. De kör Atkins, Danske Rikshospitalen, Ashram, Scarsdale, Grapefrukt-, Popcorn- och Flygvärdinnedieten och även gammal hederlig svält. Allt för att bli husdjurslätta. För mitt inre ser jag tre benrangel som sitter med varsitt glas vatten framför sig och stirra håglöst ner på ett öde köksbord.

-Jag är nere på Labradornivå, säger en till den andre. 

-Då har du fler hus att välja mellan. Jag är tyvärr fortfarande på Grand Danois.

-Åh fan, jag är på Pudelnivå, säger den tredje.

-Kungspudel eller Dvärgpudel? 

De skrattar med sina knarrande röster och beger sig sen ut för kvällens arbete. Kläderna hänger och sladdrar på deras skörbjuggstunna kroppar när de tassar upp mot villan. Ett hus som valts därför att ägarna satt timers i alla rum som tänds och släcks efter ett slumpmässigt mönster som bara berättar en enda sak: VI ÄR I THAILAND OCH ÄR BORTA FRUKTANSVÄRT LÄNGE. 

Det är ett labradorhus och en av inbrottstjuvarna slinker in genom ett 2 dm högt källarfönster. Han rör sig inne i huset och rörelsedetektorerna blinkar till ibland som en trevlig hälsning, utan att starta larmet. Han plockar på sig juveler i en medhavd väska. Silverbestick, kandelaber, en bärbar dator och en dyrbar klocka....sen brakar helvete lös. Hans totalvikt har överskridit gränsen och larmet är öronbedövande. Genom vardagsrumsfönstret ser han polarna rivstarta iväg med bilen. Han skulle vägt som en tax för att få med sig det här bytet inser han.

När väktarna anländer med dragna batongen sitter han på köksgolvet och äter vita bönor direkt ur en burk. Det ligger tre tomma bredvid honom.

-Jag är en labrador, säger han flinande med tomatsås rinnande nedför hela hakan.