Mötte en kvinna i 90-års åldern som arbetat som barnmorska hela sitt yrkesliv. Hon berättade en hemlighet för mig som hon burit på i över 60 år.  Tidigt upptäckte hon att hennes sätt att fästa klämman på nyfödda spädbarn gav naveln en egensinnig liten form. Hon kunde inte exakt återge hur hon gjorde när hon snörpte navelsträngen, men resultatet var i alla fall högst påtagligt. Alla barn som hon förlöst hade ett gemensamt utseende på sina navlar. En liten bit hud som hängde ner i överkant av navelhålet och bröt den runda symmetrin. Och själva formen var utsökt i sin inbuktning, perfekt djup så att man kunde skymta den tvinnade huden som liksom försvann in i magen med en svag dragning åt ena hållet. Just den här kombinationen av den lilla hudfliken, det fulländade navelhålet med den svaga dragningen åt vänster var det som gjorde att hon kunde känna igen människor som hon förlöst. 

Om det inte hade varit för de barn som fötts sjuka eller för tidigt och därför stannade på sjukhuset en längre tid efter förlossningen, hade hon aldrig insett att hon gav alla sina barn ett litet signum. 

I hela sitt liv hade hon sen suttit på stränder och offentliga bad och inte kunnat låta bli att söka efter ”sina barn”, som alla bar en liten del av henne själv. Hon hade inga egna barn och kanske var det därför som det här blev så emotionellt för henne. Jag lovade förstås på heder och samvete att inte föra hennes hemlighet vidare. Hon la sina gamla förlösande händer på mina och sa att hon gärna ville be mig om en liten tjänst också. Jag förstod direkt vad hon menade och lyfte tillräckligt på tröjan för att blotta min navel.