-Du vill inte pröva vår färska, frigående, ekologiska, majskyckling istället? Den fräkniga pojken bakom disken ställer frågan när jag står och håller i den absolut billigaste kycklingfilén som butiken säljer.

Jag ler älskvärt mot honom och finner mig snabbt.

-Nej, det där går jag inte på. 

Pojken tittar oroligt på mig. Han söker min visdom, så jag bestämmer mig för att ge generöst och oegennyttigt.

-Vad vore Kafka utan svårmodet och den bräckliga hälsan? Vem är Nelson Mandela utan fängelsevistelsen? Samma sak med mat. Det blir inte en storslagen smakupplevelse av bortklemade kycklingar som lallat runt i ett mysigt, uppvärmt hönshus, ätit ”specialodlad” mat och fått sin skit bortkrattad varje dag. Den fräkniga pojkens ansikte vitnar betänkligt och munnen gapar halvöppen. Så jag sluter hans under- och överkäke igen genom att lätt slå min påse med frysta kycklingfiléer under hakan på honom.

-Jag föredrar kyckling som haft en risig uppväxt. Som bott i en pytteliten bur, pressats full med antibiotika och levt i ett öronbedövande kackel tills golvet plötsligt öppnade sig och nästa sak den såg var en roterande kniv i halshöjd.

-Kycklingar med djävlaranamma och lite tuggmotstånd. Kycklingar som varit med om något. Som levt.

Sen lägger jag mina frysta kycklingfiléer på huvudet och skrider vidare in i butiken.