Jag står utanför min matbutik och tittar på en poster som med feta bokstäver proklamerar att FÄSTINGSBUSSEN snart kommer. Att jag är under normalbegåvning har väl redan blivit uppenbart för de flesta som läser den här bloggen, men vad är det här? Jag har tidigare skrivit om de irriterande, men ändå begripliga, Glassbilen, Köttbussen och Fiskbilen som terroriserar området där jag bor. Men Fästingbussen? 

Först ser jag en väldigt liten buss framför mig, där fästingar kliver ombord på väg till skärgården för säsongen. De pratar om olika blodgruppers för- och nackdelar och vilka som suttit på de konstigaste ställena. En i bussen berättar att han suttit ostört i mellangården en hel sommar. Det skrattas och någon tar fram en termos med lite rådjursblod och bjuder laget runt.

Jag minns också vagt någon dokumentär om en farbror som botade sina ryggsmärtor genom att sätta sig naken på aktiva myrstackar. Det här kanske är en vidareutveckling av det? En dragspelsbuss till brädden fylld med fästingar där jag kliver in naken iförd endast ett cyklop och låter mig angripas. Efter en timma kommer jag ut med en sorts fästing-onepiece på mig. En svart-blå, levande overall som liksom böljar lite när jag går. Ryggsmärtorna har ersatts av en lätt anemisk känsla.

Sen övergår jag till att spekulera om det här ändå inte är en konstkupp, det är ju så populärt numera. De har fyllt bussen med samhällets parasiter och åker runt på en liten turné. Finansfolk, bidragstagare, skattesmitare och kriminella sitter där inne bakom glaset och vi får titta och spotta på dem. Så måste det vara, tänker jag och går in för att handla lite blodpudding?