Ett företag erbjöd mig nyligen rätt mycket pengar för att jag skulle skriva om dem med jämna mellanrum. De berättade att de tröttnat på traditionell reklam och istället börjat experimentera med alternativa medialösningar som utpressning, luftfakturor, mutor och bloggare med mycket lovande resultat. Och eftersom de menade att en av deras viktiga målgrupper var läsare av både bloggar och resumé så var jag den utvalde.

Jag undrade om de hade läst någonting av vad jag skrivit? De försäkrade att de älskade allt jag hade att säga, att de ville förknippas med min härliga människokärlek och värme. Jag gladde mig enormt över att bli positivt bekräftat för första gången sedan jag skapade med trolldeg på dagis och ställde mig till förfogande.

”Vilken produkt handlar det om? En ren formfråga naturligtvis, inte för att det spelar någon som helst roll” skrockade jag glatt.

Då höll de fram ett par Armani Jeans. Jag var beredd på det mesta, kan jag säga. Kemiska vapen, kranvatten med vitminer, porrsajter, miljövådliga kemikalier, tobak, Voltaren som smörgåspålägg, en teleoperatör - men inte det här. 

”Mina herrar, vem tar ni mig för?” sa jag och reste mig äcklat upp. ”Tror ni att jag är någon sorts prostituerad som skriver om vad som helst för pengar? Är det vad ni tror?” sa jag och lämnade mötet. Med huvud högt. Så högt att jag slog pannan i dörrfodret på vägen ut.