För inte så länge sedan la jag fram förslaget till en chef på ett filmbolag att de borde ge ut en remastrad edition av alla Astrid Lindgrens filmatiseringar. Jag syftade inte bara på att scannra in materialet på nytt i HD och ge det nytt liv i glödande färger, utan att modernisera hela katalogen genom att klippa ner allt med ca 30%. Tempot är numera så långsamt att till och med de allra yngsta vill skjuta sig av tristess framför tv’n.

Dubba om kärringen i Pippi som alltid är i osynk och ta bort alla hopplösa panoreringar över skärgården i Saltkråkan. Och är skärgårdsbilderna heliga, så föreslog jag att vi adderar en rejäl algblomning för att det hela skulle se mer trovärdigt ut. Inslag av döda fiskar som flyter omkring ute till havs vore också önskvärt. Farbror Melkers piprökning var förkastlig redan då och istället för att försöka retuschera bort pipan tyckte jag att vi kunde addera en otäck hosta i nästan alla scener och pigmentförändringar som signallerar någon sorts galopperande cancer.

Jag framförde också möjligheten att byta rösterna på Tommy och Annika till två skickliga skådespelare och kanske få någon sorts liv i deras karaktärer. Undersköna Malin skulle få vara precis som hon var, möjligen med lite förstorade läppar, en svanktatuering och två fendrar till bröst, för att ge det hela lite mer verklighetsförankring för barn födda på 2000-talet. Georg Riedels musik borde självklart också bytas ut. Mungiga och munspel är ohygieniska instrument som kan innebära ett utbyte av kroppsvätskor och det vill vi inte uppmuntra till i modern tid.

När chefen för filmbolaget hört klart, undrade han om det inte vore enklare att göra en nyinspelning.

-Är du inte klok? Har du inte hört ett ljud av vad jag sagt? Jag pratar om att rädda ett svenskt kulturarv och du vill gör en platt remake?