En korrekt tonårskille i gröna khakikläder stod och delade ut flygblad för någon sorts organisation vid mataffären. Han gjorde den fatala missbedömningen att jag var vänlig och intresserad och började prata med mig.

-Marknadsekonomin och kapitalismen har misslyckats. Vi lever i ett osunt konsumtionssamhälle som bara kan fungera genom ständig tillväxt och en konsumtion som tömmer planeten på resurser, sa han och sträckte fram sin propaganda på ett återvunnet A4. Efter att ha tittat på pappret gick min blick till killen.

-Jag tror att du pratar med fel människa här, sa jag och gav tillbaka pappret.

-Men du bryr dig väl om orättvisor och miljöfrågor?

Jag tog ett djupt andetag, för jag hade en del att säga.

-Jag tillhör en generation som haft stora problem med att leva i nuet. Vi har grävt i vår barndom och hoppats på insikter eller försoning, vi har tagit ut sjukdomar, skattesmällar, mögelsaneringar på dagis och knarkhärvor i skolan långt innan de ens inträffat. De flesta av oss har precis tagit oss förbi fasen där vi bara går omkring och är bittra över att livet inte alls blev som vi hoppades. En del har tatuerat Carpe Diem väl synligt för att påminna sig om att livet pågår HÄR och NU.

Killen började se kräkfärdig ut, men jag hade mer på hjärtat.

-Så jag har slutat att källsortera, kompostera, äta ekologiskt, ge till utsatta eller fundera över mitt koldioxidavtryck. Jag tog hand om skiten efter mina föräldrar, varför skulle du få det lättare? Den generation som lever i nuet får ta hand om det överhängande hotet just nu. Vem orkar oroa sig för en mänsklighet som ändå är dödsdömd när solen slocknar och allt liv utplånas? Nej, jag har det nog med mitt. Huvudsaken är att jag får ett bra liv. 

Killens ögon var tårfyllda, antagligen av tacksamhet och insikt. Jag la en kamratlig hand på hans axel innan jag gick vidare. Uppfylld av nuet.