Frågade en god vän vad han skulle sakna om han lämnade Sverige. Han satt uppkrupen i en fönsternisch iförd en stickad kofta och hade bägge händerna runt koppen till sitt örtté. Med ett introvert leende nickade han åt mig, ungefär som om han funderat på exakt denna fråga i större delen av sitt liv. Hade inte händerna varit upptagna hade han säkert fört ihop dem i en buddistisk hälsning.

Med blicken fäst upp mot den askgrå himlen svarade han med ett lite svävande tonfall, som Harry Martinson tänkte jag utan att egentligen veta ett dugg om den saken.

”Jag skulle sakna ljudet av knarrande snö under min skosulor.”

Jag nickade åt hans poetiska ansats och kände samtidigt en stark lust att bara slå honom i ansiktet. Hårt, kanske med ett sladdlöst ångstrykjärn. 

”Det kan man åstadkomma med potatismjöl eller talk” sa jag och försökte styra upp konversationen lite. ”Ta lite i handen och pressa med tummen bara.”

”Så vad skulle du sakna, Anders?” avbröt han milt med eftertryck på mitt namn.

”Inte så mycket.”

”Men säkert något?”

”Åh, jag vet inte. Offentliga toaletter som aldrig är rengjorda, butikspersonal som varken begriper service eller vad de säljer, betongflagorna från Slussen, påminnelserna från Transportstyrelsen, somrarnas bortregnade förhoppningar, köpcentrumens cancerlika tillväxt med exakt samma skitbutiker i alla och våra s.k Europavägar med en fil i vardera riktning. Vill du att jag ska fortsätta?”

”Vet du Anders, ibland får jag en sån lust att bara slå dig.”