Jag krattar loss sjögräs från en vägg i slussen på natten, kånkar hem det i en sopsäck, centrifugerar det torrt i tvättmaskinen och kardar ut det i könshårsliknande tussar. Sen lägger jag upp det i löjligt små portioner på gigantiska tallrikar med lite citronsaft och sesamolja över, som dödar den värsta avloppssmaken. Jag toppar rätten generöst med hudflagor som jag skrapat fram med en fotfil tidigare under dagen.

Det nyförälskade paret i min nyöppnade lyxrestaurang strålar mot mig när jag drar en harang om den lilla orörda japanska sjön vid foten av det heliga berget Shoshimaka där munkar samlat ihop sjögräset för hand och sen bett böner för det under torktiden. Jag refererar till det sandfärgade pudret ovanpå som vit tryffel. Det lite beska japanska örtteet jag serverar till, samtidigt som jag utför en sorts kata, är egentligen bryggt på mina gymunderkläder som jag kört ner i vattenkokaren.

Paret äter sitt livs måltid, de ler och skakar på huvudet åt mig som om det är för gott för att vara sant. Jag nickar tillbaka, för ihop handflatorna till en lismande buddistisk gest och lägger fram den löjligt dyra notan, instoppad i en lyckokaka. Huset bjuder också på ett sällsynt japanskt risbrännvin i ett provrör. De får i sig 4cl propplösare upplöst i spolarvätska och är lyriska efteråt. På vägen hemåt har de en konstig bismak i munnen och en rumlande känsla i magen. De tror att det är kroppens positiva reaktioner på en riktigt hälsosam måltid. 

Själv stänger jag butiken för natten och överväger hur jag ska kunna överträffa mig själv nästa dag. Var går egentligen brytningspunkten mellan den blinda, positiva förväntan och förmågan att se saker för vad de verkligen är?