Jag ska skjutsa min yngsta dotter och hennes kompis till tågstationen. De står inte ut med oss längre och tänker ta tåget till Cannes från Genova, som ligger 35 minuter från vårt hus. Så vi sätter oss i bilen kl 05.00, slår på den nya GPS'en och åker mot autostradan. Man kunde välja mellan flera röster när jag ställde in GPS’en, men jag fastnade för en kvinnoröst. Kanske för att jag tycker om att bli hunsad av kvinnor eller för att jag vill vara den enda hannen i bilen. (Dött lopp mellan vad som väger över där.)

Så jag uppmanas av rösten, som jag f.ö namngett till Eva Braun av skäl som snart kommer att framgå, att inte ta autostradan. Hon leder mig istället mot en mindre skogsväg. Hon liksom springer barfota före i en lätt transparent sommarklänning och lockar mig att följa henne. Jag kisar mot Eva i gryningsljuset och ler varmt. Hon vet något som jag inte vet, tänker jag uppskattande och låter henne leda mig på den smala, vindlande vägen som går rakt inåt landet och uppenbarligen genom en nationalpark. Det går uppåt, nedåt, höger och vänster på vägar där ett möte med en annan bil antingen slutar med att du får en kedjerökande italienare rakt igenom bålen, eller tvingas backa åtta kilometer för att hitta en plats för passage.

Flickorna i baksätet börjar bli åksjuka men Eva och jag försäkrar dem  om att vi tar en genväg som både är vackrare och snabbare. Eva låter sin ena hand massera mitt innanlår samtidigt som vi åker förbi en liten bergsby där en tandlös man i spegelglasögon och Dolce&Gabbana piké förgriper sig på ett får. Han vinkar glatt åt oss samtidigt som tjejerna där bak turas om att kräkas ner i en tom PET-flaska. Efter 1,5 timma når vi en bergstopp där jag stannar bilen och sliter fram mobiltelefonens kartfunktion. Det är precis som jag trodde, vi är ungefär dubbelt så långt från Genova som när vi startade. Men visst, långt in i spenaten ligger visst en övergiven tågstation som heter samma sak som den i Genova.

Jag tittar misstroget på Eva, som bytt den skira sommarklänningen mot en stram dräkt i någon sorts brun filt. Jag exploderar i en harang av könsord och tillmälen. Hon svarar med tystnad, gammal vana från bunkern, tänker jag och börjar torka bort saliven från vindrutans insida. Jag gör klart för Eva att hon gjort ytterligare ett misstag av historiska proportioner och att det här kommer att straffa sig. Eva fortsätter att tiga.

Jag utgår ifrån att hon letar efter sin cyanidkapsel.