En vän har köpt en båt. Jag stod vid sidan om och försökte nå igenom med förnuftsmässiga argument emot. Den enorma prislappen, den korta säsongen, det lynniga vädret och varvskostnaderna. Ingenting bet och jag insåg att båtägare lever under en sorts självbedrägeri som går utöver det vanliga. 

-Det är en enorm frihetskänsla att bara ge sig ut på havet. Jag tror det sitter i generna, sa min vän lyriskt när vi satt på plastdynorna i sittbrunnen.

Jag svarade att jag antagligen saknade den där genen där man pressar in familjen i en minimal farkost som dryper av fukt och mögeldoft och kallar det för semester. Han skrattade till och smekte med handen över ratten.

-Du skulle gilla det Anders, att bara ge sig ut och framåt kvällen sen ankra upp i en avskild bukt, njuta av tystnaden och naturen, det är livet, fortsatte han och tog på sig den vegamössa som ingick i köpet.

-Vet du, sa jag. Det är nog inte båten jag inte klarar av, utan mer människorna.

-Hur menar du?

-Båtfolket, som skvalpar omkring i skärgården och stirrar maniskt in i en GPS-plotter för att slutligen förtöja vid samma bryggor där 100 andra båtar ligger och skaver mot varandra. Sen sitter alla som en flock fiskmåsar och äter burksill på papperstallrikar och dricker lådvin i industriella mängder iförda fasansfulla kläder, gärna med en scarves runt halsen.

-Anders, lugn nu....

-De granskar och dömer andra båtägare och deras farkoster. Träbåtägare fnyser åt plastbåtägare och vice versa. I takt med att lådvinet töms tvingas de slutligen ner i ruffen för att, i bästa fall kissa, i ett öskar eller hink som de sen balanserar ut och tömmer diskret ut från aktern samtidigt som barnen i grannbåten borstar tänderna i havet. Östersjön smakar aldrig mer bräckt än så. 

Min vän hade vid det här laget tagit av sig vegamössan och liksom viftande den framför mig, men jag hade precis fått upp ångan.

-Sen kommer nattens blodbuss, mygg stora som humlor, och dricker sig proppmätta tills de flaxar asberusade genom den frostkalla sommarnatten. Då kryper båtfolket ner i ruffen till det hopplösa skenet av en fotogenlampa som effektivt förbränner allt syre som finns i den klaustrofobiska glasfibersarkofagen. De ligger i sina ”bingar” som har samma rörelseutrymme som i en magnetröntgenkamera och andas in varandras acetondoftande utandningsluft. Eventuella impulser till semestersex dödas slutgiltigt av att grannbåten som spelat E-type sedan kl 3 på eftermiddagen nu gått över till Skrillex. Det enda kluckande ljud som går att urskilja är den andra grannbåtens septitank. ”Det här är livet” tänker båtfolket. Ett folk som anser sig vara finare än de som åker på husvagnssemestrar, trots att de ägnar sig åt exakt samma sak. 

Min vän reste sig upp och gick upp på bryggan utan ett ord eller en blick åt mitt håll. Jag tror inte han var arg på mig, han hade nog bara efterköpsdissonans.