Det sägs att ingenting är starkare än doftminnet och eftersom jag har en hel timme att döda på flygplatsen så kliver jag in i glasburen för rökare. Med mig blir vi åtta människor som trängs där inne i den täta dimman. En grådaskig kvinna makar lite på sig vid en barliknande disk och nickar mellan blossen mot mig. Hon har ingen BH på sig. Jag märker det delvis därför att jag är observant, men framförallt eftersom brösten vilar på bardisken bredvid hennes mentholcigaretter. 

En affärsman i illasittande kostym röker en sjöskumspipa med ett ansikte utfräst i piphuvudet. Det bolmar ur den och doften är storslagen. Han höjer pipan till hälsning och ler brett mot mig. Först får jag för mig att han har hela munnen full av majskorn, men inser sen att det är hans tänder jag skymtar där inne. Jag tar några djupa andetag, en teknik jag lärt mig på en kurs i trancendental meditation. (Som annars var helt bortkastad på mig.) Slutna ögon, tänk att du drar in luften i chackrat i pannan och drar sen ner det hela vägen till rotchackrat. 

Effekten är magisk, nikotinruset kommer nästan omedelbart och doftblandningen sopar upp minnesbilder från hela mitt liv. När jag tittar upp med glasartad blick har all aktivitet stannat upp. Om inte röken ringlat sig i luften hade jag kunnat svära på att tiden stannat.

-Passiv rökare sedan barnsben, säger jag till församlingen.

-Din pipdoft påminner mig om AD’n jag arbetade med i början av min karriär, fortsätter jag och tittar på piprökaren.

-Han som alltid startade arbetsdagen med att gå på byråns enda toalett och göra nr 2, dricka en kaffe och röka en rejäl pipa. Frågan är vilken doft som kamouflerade vad?

Sen pekar jag mot kvinnan med mentholcigaretten.

-Min moster rökte såna där i bilen när vi var barn. När vi syskon sen oundvikligen kräktes så fick vi så starka åksjuketabletter att vi låg utslagna resten av resan.

Jag vänder mig mot en ung kille som röker röda Marlboro.

-Och du får mig att minnas min klasskompis Janne. Han låg på onkologen i 7:an och jag trodde att det var respiratorn som lät, men det var bara hans kvarvarande lunga. Han bad inte om smärtlindring mot slutet, han bad om en cigg. 

Jag tar ännu ett djupt andetag och sneglar på den överfulla askkoppen på bardisken.

-Nu minns jag en sak till. Jag har en kompis som kremerar folk, han säger att rökarna brinner som facklor och doftar på mils avstånd. Ja, det är en härlig doft, tobak!

Sen stänger jag nöjt dörren efter mig med mina nyupptäckta minnen. Tyvärr minns jag inte längre vilken gate jag ska gå till, vart jag ska resa och vem jag är.