På stol nr 7.
Det kommer väl knappast som en överraskning att Peter Englund haft täta kontakter med mig inför årets Nobelpris i litteratur? Peter har i förtroende låtit mig förstå att stämningen i Akademien i år varit på permafrostnivå och det har varit nästan omöjligt att enas om en värdig vinnare.
”Det är ett kotteri och maktspel bortom all sans och vett”, berättade Peter upprört över telefonen under en av de 80 kisspauserna.
”Horace surar fortfarande på mig, för att han inte fick fortsätta vara den Ständige Sekreteraren. Han tjatar om att han kommer att bli ihågkommen som den Tillfällige Sekreteraren.”
”Går Murakami, på syra?” frågade Per Wästberg plötsligt häromdagen efter en kort tupplur. ”Det är ju ett djävla tjat om katter, märkliga matbeskrivningar, mystiska telefonsamtal och en omåttlig konsumtion av öl” sa han och somnade sen om.
”Jag tycker att Philip Roth är rätt enahanda i sina skildringar av judiska människor med en massa obegripliga helgdagar och gamla arga tanter som förolämpar på jiddisch”, sa Kristina Lugn på sitt sävliga sätt och konsumerade därmed 45 minuter av mötets tid, vilket gjorde att vi fick bryta för lunch. Efter det föreslog Katarina Frostenson en egen kandidat, som sen visade sig vara en pseudonym som hon själv skrivit under.
”Torgny Lindgren och Kerstin Ekman spelade Angry Birds mot varandra i stort sett hela mötet och resterande ledamöter som hasat in med droppställningar, föreslog uteslutande kandidater som antingen redan fått priset eller dött för 50 år sedan. Det är svårt att avgöra om det är på ren och skär djävulskap eller om de håller på att kalka ihop. Kan man hälla avkalkningsmedlet för kaffekokaren i Ramlösan, tror du?”
”Absolut” sa jag och lät Peter fortsätta.
”Sen säger Sture Allén, Gud välsigne honom, att vi får hitta en kompromiss. Och då dyker ett enda namn upp som uppenbarligen alla läst och älskar.”
”Joyce Carol Oates?”
”Erika Leonard James!”
”?”
”Geniet bakom 50 nyanser av honom”.
”Oj.”
”Exakt. Hela Akademien sitter och ser plötsligt lite småkåt ut när de lyriskt beskriver S&M scenerna som en utsökt skildring av en urstark kvinna som har sån självkänsla att hon VÄLJER att underkasta sig en äldre mans fantasier. Lite som Jelinek, var det till och med någon som sa."
”Är inte stol nr 7 fortfarande ledig?”
”Jo.”
”Jag är på väg.”
”Ta med en lie.”