I samma ögonblick som säsong 2 av House of Cards släpptes på Netflix gjorde jag precis som vanligt. Köpte en hink med koffeintabletter, slog mig ner i soffan och såg hela serien i ett sträck.

Efter 13 spektakulära timmar var jag fortfarande klarvaken, men mina ben, skinkor och armar hade somnat, så jag rullade ner från soffan och drog mig fram enbart med hjälp av hakan. Min familj hittade mig halvvägs i trappan morgonen efter i någon sorts papegojställning med en stor luddig boll i munnen. Jag måste ha somnat och andats så tungt under natten att jag dammsugit upp allt damm i trappan.

Efter ett Tai Chi-pass och ett stort glas vatten kände jag mig redo för dagens uppgift. Först ringer jag mina vänner som jag vet är stora entusiaster av House of Cards. Jag väljer medvetet klockslag när jag vet att de är upptagna i möten som varken ger någonting eller leder någonstans. Sen förställer jag min röst med en dialekt som är en lysande hybrid mellan östgötska och västerbottniska. När mobilsvararen går igång, väser jag rappt in en mening och lägger på.

-Frank Underwood blir President i sista avsnittet, säger jag till en.

-Claire Underwood blir gravid men förlorar barnet, säger jag till en annan.

Efter 45 samtal övergår jag till sociala media. För att få maximalt genomslag svarar jag på kända personers twitterinlägg (under presudonym) men avslöjar avgörande moment i tv-serien. Jag instagrammar gulliga bilder på hundvalpar från ett fejkat konto, men med bildtexter om spännande händelser i serien.

På facebook använder jag fyra av mina 12 konton med olika identiteter och ställer obegåvande frågor om hela andra säsongens plot som får alla att begripa exakt vad som hänt avsnitt för avsnitt.

-Fattar du inte att folk blir skitförbannade? Varför håller du på sådär? säger min fru till mig när jag sippar på min whisky och suger girigt på e-cigaretten.

-Men snälla Claire, ibland förvånar du mig. För att jag kan! svarar jag med ett snett leende och påbörjar nedladdningen av True Detectives från HBO.