Ett av mina faktiska uppdrag i New York, frånsett att slutföra min diktsamling ”Näsblod i Sydväst”, var ett uppdrag för ett klädföretag. Det saknades ett hälsosamt förhållande mellan kvinnor som prövade kläder i provrum och som sen faktiskt handlade. Den blågröna belysningen i provrummen var redan utbytt, rökfärgade och förminskande speglar satt på plats tillsammans med heltäckningsmatta och skön loungemusik. Personalen hade utbildats och flera olika strategier hade testats, men ingenting fungerade.

-Det kanske är för dyrt bara? sa jag vid mitt första möte med VD:n, Laura.

-Inte alls, vi är visserligen ett exklusivt dammärke, men inte dyrare än våra konkurrenter.

-Det är inte det att ni har djävligt fula kläder då? fortsatte jag smidigt.

-Vi hade kanske hoppats på lite mer konstruktiva råd från dig Anders, svarade Laura och tittade uppgivet på mig.

Så jag bad att få studien som gjorts av något gigantiskt undersökningsföretag. Mest för syns skull, jag slängde den i papperskorgen redan vid tunnelbanan eftersom jag vet att de aldrig lyckas med mer än att bara bekräfta det uppenbara. Sen ordnade jag tillstånd att få vistas i företagets största butik, i närheten av Union Square, under veckan. Det fanns två stora Chesterfieldsoffor vid skoutställningen och i anslutning till provrummen. Där slog jag mig ner och studerade skådespelet i butiken. Allt som oftast dök det upp andra män som nästan kollapsade ner i soffan, med hålögd blick och en blodsockernivå under havsytan, medan flickvännerna gick omkring i butiken och sen lämnade den tomhänta. Redan efter två dagar kom jag på var felet låg, men eftersom jag ville kunna ta betalt för sju dagar, så ägnade jag resten av dagarna åt att läsa ut ett års samlade Bamsetidningar.

-Ok, såhär ligger det till, sa jag till Laura över det blanka konferensbordet en sen söndagkväll. Det ni behöver är ett batteri av sjukt snygga och välklädda män. Sen posterar ni ut en i varje butik i soffan med översikt över provrummen.

-För att?

-För att när en kund kommer ut ur provrummet och snurrar lite nervöst framför den lite större spegeln så ska hon bekräftas. Inte av en människa som är avlönad av butiken och har provisionslön och vi kan definitivt inte sätta vårt hopp till den deghög till man som hon motvilligt släpat in. 

Hon skrattade till lite och skakade på huvudet åt idén.

-Så du menar…?

-Att en vilt främmande man ska möta kundernas lite otrygga blickar, le lite gillande och sen återgå till att läsa Dostoevsky. En snabb och uppskattande blick, små gester, inget överspel, det är hemligheten.

-Varför måste det vara en man som gör det?

-Snälla du, för att kvinnor ser alla andra kvinnor som konkurrenter. Skulle en kvinna le gillande skulle kunderna läsa in helt andra saker.

-Som vadå?

-Den där var nog snyggare på galgen. Fanns den inte i en större storlek? Om du vill få ett större arsle och se dina nakna armar sladdra som måsvingar på sidorna, då är den där klänningen helt rätt.

-Jag köper inte det där att tjejer inte är generösa mot varandra, sa Laura irriterat.

-Jag vet vad jag talar om här. Om gaymarknaden blir viktig för er, så är jag förstås beredd på att slänga in lite snygga brudar.

-Jaha, suckade hon. Är det någon speciellt sorts män vi borde ha?

-Utgå från mig, så hamnar du nog rätt. 

-Dig? Men du är ju inte speciellt…

-Innan du fortsätter den tanken. Ta en titt på försäljningssiffrorna för Union Squarebutiken, svarade jag och slängde upp ett spreadsheet som gled över bordet över till henne.

Hon ögnade igenom pappret och visslade till lite. 

-Vad tror du om att kalla det här nya greppet inom konfektionsindustrin för ”The Tempelman Method”? sa jag och lutade mig nöjt bakåt med händerna bakom nacken.