Så jag bestämde mig för att cykla till Almedalen. Alla andra ryggdunkare flög eller åkte båt med sina bag-in-box med rosé som handbagage, men jag tänkte föregå med gott exempel. Jag såg det som en protesthandling som kanske skulle kunna få mycket uppmärksamhet i media och därmed utrymme för min agenda. 

Min agenda var för övrigt något jag funderat mycket på sedan alla riksdagspartier (utom SD och Vänstern) bjudit in mig och bett mig att närvara. Alla pratade om hur spännande det vore att få höra mitt perspektiv och ta del av min agenda. Jag visste inte att jag hade någon agenda men höll med lite ryggradslöst, som jag alltid gör. 

Under den påfrestande cykelresan med enbart 80% Strohrom som vätskeersättning malde det i mitt huvud. Vad skulle jag kunna prata om? Vad ”brinner” jag för, tänkte jag och la i högsta växeln i ett utförslut och siktade in mig mot en snigel som försökte ta sig över vägbanan. Eftersom jag ville ägna resan åt att njuta av naturen och samtidigt fundera över min agenda, litade jag helt på min GPS. Jag förväntade mig att börja känna skitdoften från havet snart eller åtminstone se något avfolkat ortsnamn som kändes bekant. Men det enda som hände var att skogen tätnade, vädret blev sämre, nätter och dagar flöt i varandra och mina tankar färgades av Strohrommen som flödade i mitt system. 

Mörka bilder rörde sig som moderna dansare i batikfärgade lakan i mitt medvetande. Efter fyra dagars oavbrutet cyklande rullade jag till slut förbi en skylt som det stod Älvdalen på. Först då förstod jag att mina arbetarhänder i kombination med spellchecken hade förvanskat mitt resmål en smula. Nåja, jag slapp i alla fall att simma med cykeln över Östersjön. Min plan hade varit att spänna fast cykeln över ryggen och sen förlita mig på att däcken skulle hålla mig flytande. Sen skulle jag naken kliva upp som en grekisk myt inför alla och hålla ett skarpsinnigt tal om sakernas tillstånd. 

Nu checkade jag istället in på vandrarhemmet i Älvdalen där en kvinna satt i allmänrummet och tittade på fotboll med sina små döttrar. Jag hade en regnponcho över mig och så mycket mygg och knott i alla ansiktsöppningar att mina anletsdrag flutit ihop till en brun massa. Barnen skrek och tog skydd bakom mamman när jag hostade till och lösgjorde en spyboll av insekter från svalget. Sen höll jag en monolog som växt fram under den oändliga cykelturen, en holistisk harang om politiska fångar, offside-regler i fotboll, blockpolitik och betydelsen av glaze på grillkött. Kvinnan lyssnade storögt med barnen klistrade som blodiglar vid hennes kropp. Sen frågade hon något på holländska och pekade på spybollen på golvet. 

-Där har du min agenda, svarade jag på flytande holländska och kollapsade sen på furugolvet.