Så jag går på begravningen av en gammal kompis. Det är sorgligt och vackert på samma gång, precis som det ska vara. Sen är det minnesstund på församlingsgården en bit bort. Det bjuds på lite snittar, lite valfria drycker och det hålls fina tal om personen vi just tagit farväl av.

Efter kaffe och tårta börjar folk droppa av. Men inte utan att stanna vid en stor bok där man kan skriva en sista hälsning. Det bildas snabbt en kö. Ingen vill gå utan att skriva en rad, en hälsning eller ett minne. Jag är nästan längst fram och de före mig skriver en snabb hälsning. Plötsligt står jag med pennan i handen framför boken och ett inramat foto av min döde vän. Först vet jag inte vad jag ska skriva alls, det är helt tomt inuti mig.

En djävla tidpunkt att få skrivkramp på. Jag som har så lätt för att få ur mig oväsentligheter står plötsligt handfallen när jag ska skriva något som verkligen betyder något. Jag dammsuger mitt inre efter ord som kan fånga mina egna känslor och kanske även ge andra lite tröst framöver. Så jag tar till mitt säkraste knep och återkallar några starka trauman från min uppväxt. När jag inte får en glass vid sju års ålder, trots att jag grinar i bilen hela vägen till landet. Sen kommer lite smärtsamma scener som huvudsakligen bygger på att jag återser gamla lärare i matematik. Då känner jag hur någonting lossnar inom mig. Som när ett isberg kalvar.

Jag böjer mig snabbt fram och skriver. Pennan flödar så lätt över det sträva pappret, en rad läggs till den andra, ibland stannar jag upp och trummar med pennan mot läpparna innan nästa rad kommer till mig. Kön bakom mig består nu av i stort sett hela begravningssällskapet, men jag låter mig inte stressas utan skriver vidare. Plötsligt pickar ett krokigt pekfinger på min axel och en gammal kvinna bakom mig undrar om hon ska behöva dö innan jag är klar.

-Nej, säger jag ödesmättat och lägger ner pennan, det räcker med död för idag.

Jag lämnar församlingsgården och går ut i det grå höstrusket och känner mig nöjd med mitt bidrag. Ett recept på Mexikanska Fajitas som jag fått mycket beröm för. Med exakta instruktioner hur kycklingen ska marineras, hur guacamolen ska kryddas med koriander och knepet för att lyckas med en hemlagad salsa. Mitt känsloregister är alltså så smalt att jag ger min vän det enda jag kan, ett skämt.

Men ett skämt jag vet att han skulle uppskattat.