Ester Nilsson hörde av sig. Först ett sms, sen ett till och därefter ett långt mail där hon uttryckte sin irritation över att jag inte svarade. Hon skrev att hon var övertygad om att jag medvetet suttit och avvaktat. För att göra mig själv mer intressant och svåråtkomlig. Eller, i värsta fall, bara för att såra henne.

Eftersom jag bara känner Ester Nilsson genom Lena Anderssons böcker, kände jag mig inte tvungen att svara alls och släntrade iväg till skrivaren för att byta toner. Då ringde telefonen.

-Det är Ester. Är du nöjd nu? öppnade hon.

-Vad handlar det här om? svarade jag samtidigt som jag fick ett svart pulver över handen som rotade inuti skrivaren.

-Du är inte ett dugg bättre än Hugo Rask eller Olof Sten. Samma känslomässiga handikapp, samma patologiska undfallenhet inför det som är äkta och djupt.

-Men jag känner ju inte ens dig, försökte jag lite lamt. Jag har bara läst om dig.

-Exakt, jag har öppnat upp mig fullkomligt för dig och du har slutit dig. Som en skämd mussla i en Moules Mariniere.

Jag klämde telefonen mellan axel och öra och lirkade ut kassetten som dröp av det svarta pulvret.

-Varför svarar du inte? fortsatte Ester uppfordrande. Du skäms kanske, men är så emotionellt förstoppad att du inte känner igen den känslan heller?

-Jag förstår faktiskt inte varför du ringer mig?

-Så originellt. Så du har ingenting att säga mig, menar du det?

Jag slängde tonerkassetten i soporna och tog tag i luren igen.

-Jo, varför dras du till hopplösa män hela tiden? Säger inte det någonting om dig? Gifta män som faktiskt öppet deklarerar att de inte kan ha en relation med dig. Visst, de borde inte ha mötts ”i köttet” med dig till att börja med, men din förmåga att tolka in någonting hoppfullt i varenda sms, suck eller blick är direkt sjuklig. Du är ju en intelligent kvinna som borde veta bättre.

Det var tyst i andra änden ett tag, tills hennes röst dök upp igen. Lite flickaktigt kvittrande.

-Så det du säger är att du vill ses? Ska vi säga Zum Franziskaner klockan 8?