Jag är inbjuden till en ”think-tank” där flera människor ska samlas för att lösa ett problem tillsammans. Som vanligt avböjer jag, eftersom jag vet att riktigt bra idéer alltid är individuella prestationer som aldrig överlever i större grupper. Men den här gången säger mannen i telefonen att det handlar om en större fråga. Det är naturligtvis hemligt, men antyder att det handlar om något som har allmänmänsklig betydelse. Artens överlevnad och fortsatta bestånd står på spel.

Redan när jag lagt på, ångrar jag mitt jakande svar. Jag vet inte varför jag inte följer min intuitiva känsla i de här lägena. Ibland intalar jag mig själv att min oförmåga att stå fast handlar om en storslagen respekt för olikheter och ödmjukhet inför andras åsikter. En hälsosam flexibilitet. Kanske nedärvd efter att ha bott i ett land som haft fred i över 200 år och som därför hellre jamsat med än sagt ifrån. Andra dagar får jag för mig att det är en yrkesskada från min tid i reklambranschen, där inställsamhet och en överrörlig ryggrad värderades högre än integritet och övertygelse. 

Ett par veckor senare är jag på väg till mötet. Iförd min vargpäls och blossandes på min nya specialbeställda sjöskumspipa, med Kurt Vonnegut utkarvad i piphuvudet, går jag Kungsgatan upp. Jag försöker lista mig till vad vi ska prata om och kommer fram till att det antagligen handlar om hur vi ska lösa slutförvaringen av radioaktivt avfall. Exakt hur jag hamnar där är lite oklart, men det känns självklart när jag kommer på det. Ett angeläget ämne där jag helt saknar kompetens och därför kommer att kunna komma med enormt skarpa iakttagelser och slutsatser.

Det är en blandad grupp på 15 personer som möter mig i ett stort konferensrum. Ingen är bekant, vilket helt stödjer min känsla av uppdragets karaktär. Mannen som leder mötet har röda chinos och ler hemlighetsfullt när han delar ut post-it lappar till alla i rummet. Han säger att vi först ska associera individuellt kring orden ”TRYGGHET, RENLIGHET” som han skrivit på stora ark. Han vill att vi ska klistra upp våra tankar till respektive ord. Jag klistrar nöjt upp ordet ”jodtabletter, bergrum” till trygghet och ”strålsäkerhet och flossa” till renlighet.

Mannen i röda chinos nickar belåtet när arken är fulla av associationer och ställer därefter högtidligt fram en produkt på bordet. Han gnuggar händerna förtjust och konstaterar storslaget att dagens uppgift inte är kattskit minsann. Jag stirrar tomt på produkten och hör hur mina synapser liksom brusar och knastrar i huvudet. Vi ska värka fram nya kärnvärden för WC-ankan, säger mannen. Alla skiner upp runt bordet och får någonting sinnessjukt i blicken.

I det skedet är mina tankar helt uppfyllda av vad som egentligen hände med neutronbomben. Den som kunde utplåna allt liv utan att skada byggnader.