Jag och Lars Norén brukar ses över en espresso en gång om året. Vi pratar om vår ackumulerade ångest. Lars brukar borsta bort lite bullrester från sin svarta t-shirt innan han startar samtalet. Han har alltid fruktansvärt ont i själen och beskriver sitt vidöppna ”ingångssår”, urkällan till allt hans skapande som förföljer honom varje sekund av hans liv.

-Därför ska alla mina scenrepliker levereras för att åsamka maximal skada hos mottagaren, avslutar Lars efter 55 minuter och äter upp resten av sin Kalsbaderbulle. 

Sen är det min tur och då känns mina bekymmer alltid lite platta och ointressanta i jämförelse. Jag vet att det inte är en tävling men fiskar ändå desperat i min hjärna efter händelser i mitt förflutna som fortfarande torterar mig och tvingar mig till spektakulär självmedicinering och ett batteri av terapiformer. Lögn är ett starkt ord, låt oss kalla det för att jag jamsar med istället. (Och samtidigt genomför ett genrep för att kunna bli sommarpratare på P1.) Med vattnig blick återger jag min svåra förlossning där jag kräktes blod så fort jag kom ut. 

-Läkarna misstänkte först ett blödande magsår, men sa sen att jag svalt fostervatten. Men vad vet läkarna om vad jag gått igenom där inne i mörkret? lägger jag till lite teatralt.

Lars kisar illa mot mig, som om min smärta också är hans smärta. Sen nickar han, som ett tecken åt mig att fortsätta. Jag säger att jag lekte mycket med min penis på dagis och blev tillsagd av en fröken, vilket förklarar min komplicerade relation till kvinnor och varför jag är så fruktansvärt otrevlig mot lärare. 

-Min tonårstid går knappt att återge, Lars, allt är bara en enda dimma av thinner, hasch, te och rostisar med mjukost.

Lars frågar vad min psykoanalytiker sagt om mina trauman.

-Åh, jag har gått hos så många. Jag har rotat i min naveln tills knuten löstes upp och öppnade en ny, bottenlös hålighet i min kropp, säger jag och märker hur Lars sluter ögonen och liksom njuter av mina ord.  

Inspirerat fortsätter jag och beskriver målande hur jag hånats på mina arbetsplatser, hunsats av mina uppdragsgivare, men bara tigit och svalt kränkningarna. Hur de ackumulerats som en ansamling av grönt snor i min mage och sen eskalerat till just ett blödande magsår. 

-Samma som jag burit med mig sedan födseln, avslutar jag och märker att tårar runnit nedför mina kinder.

Det är då jag hör Lars dova snarkningar.