Jag borde skriva någonting roligt. Folk behöver någonting annat att tänka på efter helgens vansinnesdåd i Paris. Men orden kommer inte med samma självklarhet just nu. De står och gömmer sig som småbarn bakom en huskropp i Gamla Stan och vägrar att visa sig trots att jag ropar på dem.

Jag går och köper lösgodis i hopp om att kunna locka fram dem, men då skriker ett av orden att ”de inte tar emot godis av främmande farbröder!” Jag blir naturligtvis rasande och ropar tillbaka att jag är deras vän, utan mig skulle de spridas vårdslöst av någon annan idiot som inte älskar dem på samma sätt som jag gör. Någon med märkliga åsikter och som vill utnyttja dem för att påverka människor till att tycka illa om varandra.

Jag möts av deras kollektiva tystnad, vilket jag misstolkar som att de fått något att tänka på. Efter ännu en halvtimmes väntande inser jag att de inte tagit till sig ett dugg och går därför och köper en flaska starkvinsglögg som jag tömmer på stående fot. Då kliver alla orden helt plötsligt fram och flockas runt mig. Visserligen i en helt osammanhängande ordning och med ett uttal som kräver fonetisk skrift för att bli begripliga. Jag driver dem som en vallhund in mot entrén, uppför trapporna för att slutligen placera allihopa i mitt rum och stänga dörren.

Nu står de där och tittar uppfordrande på mig samtidigt som jag svajar framför datorn med en klistrig känsla i munnen. Jag väntar på en inspiration som tyvärr verkar vara på tjänsteresa, det enda som mitt huvud ger ifrån sig är ett dovt fläktljud. ”Hur ska jag få någonting gjort idag tänker ni?” sluddrar jag strängt mot orden och har problem att fästa blicken. ”Ni kan ju för fan inte leka kollektivanslutna när mänskligheten behöver hopp och framtidstro” säger jag strängt och andas tungt genom näsan. I samma ögonblick kommer en perfekt liten rad upp i mitt medvetande. ”Jag tror att jag måste kräkas”. Tyvärr hinner jag inte skriva ned den, eftersom jag prioriterar att hinna till toaletten istället.