Hovet hör av sig. Bröllopet mellan Carl-Philip och Sofia närmar sig och de undrar om jag kan tänka mig att skriva Kungens tal till brudparet. 

-Vill han inte skriva det själv? undrar jag.

-Jo, det är ju det som skrämmer oss, svarar tanten från Hovet stressat.

Så jag ägnar en vecka åt att skriva talet som Kungen ska hålla till sin son och blivande svärdotter. Jag får inte träffa Kungen, så jag famlar lite i blindo när det gäller tonalitet, grad av värme o.s.v. Maniskt tittar jag på intervjuer med Kungen och försöker begripa hans syntax och språkliga logik. Jag surfar igenom youtubeklipp och försöker få en känsla för fader-son relationen. Hur de uppför sig tillsammans, hur Kungen pratar med sin son och även hur han han beter sig mot sin blivande svärdotter. 

Mitt första utkast bygger på att jag skriver så att det blir trovärdigt att Kungen skrivit talet själv. Jag ser framför mig hur Hans Majestät klingar i glaset och reser sig upp inför alla på bröllopsfesten.

-Kära Hertig och Hertiginna av Värmland. Det är en stor dag idag. För mig. För Drottningen. Och för Sverige. Ett nytt blad vänds när ni idag avgav trohetslöfte till varandra…

Jag fullföljer talet i samma anda och slås av hur lätt det stela, distanserade och känslolösa kommer till mig. Ord staplas på varandra och bildar meningar som är korrekta och klanderfria, men helt könlösa. Dagen efter tittar jag på talet och öppnar sen ett nytt dokument i datorn, väl medveten om att det första jag skriver alltid är klichéer. Jag stirrar på den blinkande markören i säkert 30 minuter. Sen börjar jag skriva på nytt.

-Min son, jag älskar dig av hela mitt hjärta. Jag vet att jag inte sagt det tillräckligt ofta eftersom jag, som du vet, inte alltid har lätt att hitta orden. Men jag tänker att jag också tillhör en generation män som aldrig lärt oss att visa känslor offentligt. Och är man dessutom en extremt offentlig person så gör inte det saken lättare. Kanske avskräcktes jag lite när jag skulle gulla med dig som bebis också, jag tappade både kungakronan och riksäpplet rakt ner i barnsängen. (Plats för skratt.)

-Carl-Philip. Jag är så stolt över både dig och dina systrar att det värker i mig ibland. Hur ni växt upp i en familj som inte är som alla andra. En familj som ständigt betraktas, bevakas och där vi alla fötts in i roller som ingen av oss bett om från början. Och att du Sofia väljer att gifta dig med Carl-Philip, trots den här konstiga familjen som du får på köpet, är modigt och inspirerande. Jag vet att det är av kärlek som ni gör det, eftersom ni bägge har någonting fuktigt i blicken och lätt öppen mun varje gång ni tittar på varandra. (Plats för skratt.) Men det är inte bara ni som är lyckliga idag. Alla i våra bägge familjer är lyckliga idag. Och jag tror faktiskt, oavsett vad man tycker om ärvda titlar och monarkin som företeelse, att hela Sverige är lyckligt idag. 

-Skål för brudparet. Och skål för kärleken.

Tanten från Hovet ringde tillbaka efter ett par timmar.

-Vilket sentimentalt dravel. Det är ingen romantisk komedi du håller på med nu. Det här får du göra om, annars betalar vi inte en krona.

Jag låtsas skriva ett par dagar, sen mailar jag över mitt första utkast. Hon ringer tillbaka inom ett par minuter.

-Där satt det. Vi älskar talet.