Jag står och blickar in kylen och hittar en tetra med bechamelsås längst in. En överbliven och bortglömd stackare som aldrig kom till användning, tänker jag och tittar på utgångsdatumet. Jag överraskas av att såsen har ett utgångsdatum som rimligen överskrider både kylskåpets och min egen förväntade existens. Min första tanke borde vara att det är någonting osunt med en matvara som har en så fruktansvärt lång hållbarhet. Men det är det inte. Istället börjar jag tänka på att kylen kommer att hamna på en återvinningsstation och komma till användning igen, medan jag kremeras och antar min lite lösare ursprungsstruktur. Fria elementarpartiklar som jublande söker nya och mer intressanta sammanhang att figurera i. 

Jag har undvikit att berätta om mina inre röster som jag ofta hör, mest eftersom jag inte vill bli tvångsintagen men också för att inte skrämma upp min familj. Det är rösterna av miljoner elementarpartiklar som förföljt mig i hela mitt liv och oavbrutet snackat skit om mig. De skryter om sin födelse i Big Bang, deras hissnande resor genom rymden i miljontals ljusår innan de slutligen hamnade här och bosatte sig i en historisk viktig person som de var en del av innan de vandrade vidare och tillbringade tid i andra betydelsefulla människor som var så mycket bättre än jag. 

-Den här djävla losern är inte mycket att skriva hem om, säger de med sina pipiga röster.

Ibland är jag stark och svarar tillbaka. Att jag är någonting mer än en klump partiklar. Att helheten är större än delarna. 

-Yeah, right, hör jag unisont tillbaka följt av en skrattsalva som för en utomstående betraktare bara märks som en rysning eller en ristning.

Så jag tar bechamelsåsen och tömmer ut den i toaletten. Jag hör partiklarna i min kropp brusa upp av chock och indignation. Sen spolar jag och skickar med en sista hälsning.

-Ha ett bra evigt liv.