Jag hade fel i mitt förra inlägg. Det känns viktigt att kunna erkänna det såhär öppet, jag har läst att det är ett klädsamt drag. Nu var det visserligen inte bara jag som felade, utan även wikipedia och hela den samlade ornitologiska expertisen.

Måsar är inte flyttfåglar som beger sig till Kanarieöarna under vintern. I själva verket kryper de in i björniden och ligger sked med den svenska björnstammen. De lägger sig lager på lager så att björnen ser ut att ha en en gråvit päls på sig. Bara de gula näbbarna, som ligger med en skrämmande symmetri, avslöjar hur det egentligen förhåller sig. Den här korrekta bilden kom till mig i en dröm under siestan, efter en näringsfattig lunch på oliver, kex och antal glas grappa.

Sen när våren anländer och björnarna kravlar sig ut, skakar de av sig sin kappa av måsar. Ja, måsarna har ju förstås dött under idetiden, de är ju inte alls rustade för månader utan mat och dryck.

I min dröm hittade jag en övergiven måsmantel i skogen och tog den på mig. Näbbarna runt halsen bildade en hög, skulpterad krage och genom att kroka i ett måsben och en ovanligt krokig näbb, kunde jag fästa ihop den. Den var varm och vacker som en hermelinpäls och jag speglade mig i en porlande bäck innan jag gick allt djupare in i skogen. Likt en monark i sin kungamantel.

Efter ett tag kom jag fram till en campingplats där ett stort antal människor i foppatofflor flockades runt en engångsgrill och glodde på några flintastekar. De som inte hade burkar med extra stark starköl i händerna, hade kepsar med en bag in box monterad på vardera sida. En med rödvin på ena sidan och en med vitt på andra sidan, sen löpte två slangar in i munnen. De tittade storögt upp mig, eventuellt hjälpte doften av hundratals döda sjöfåglar till att fånga deras uppmärksamhet.

-Vem är du, frågade mannen som var grillansvarig. Hans mage stack ut som en hård boll och det pyrde lite i hans navelhår.

-Jag är Måskungen, svarade jag och bad om en starköl.