Omgiven av glaciärer i Dolomiterna och i skuggan av den mäktiga toppen Cervino (mer känd som Matterhorn) ligger den lilla skidorten Cervinia. Jag och min fru hade precis pressat oss till vårt yttersta på väg upp mot 2880 meter, när en skinntorr tant runt 70 småjoggade förbi oss. Hon hade en ryggsäck med ett bilbatteri i och två fulla gasoltuber i vardera hand. Så att barnen kunde få lite mat, sa hon utan en tillstymmelse till andnöd. Det var Operation Dagsverke i den lilla alpbyn idag förklarade hon. Exakt var bilbatteriet kom in i bilden var lite oklart för mig, så jag utgick ifrån att de bedrev lite old-school-uppfostran med ström som pedagogiskt redskap.  

Jag flämtade lite artighetsfraser tillbaka på italienska, men med tanke på den tunna luften och att mitt blodsocker befann sig under kontinentalsockeln, kan jag lika gärna ha rabblat namn på pizzor. 

Vi krälade upp den sista biten till 2880 meter och möttes av sorglösa barn som sprang med små hoppsasteg och fyllde sina sopsäckar. Jag blev rörd över att ett folk som till för bara några år sedan satte stolthet i att kasta sina sopor rakt ut i naturen, nu plötsligt vaknat och blivit miljömedvetna. Det visade sig snart att Operations Dagverke i Cervinia inte handlade så mycket om PET-flaskor och sopor, utan mer om likdelar. Hela berget kantas tydligen av av bergbestigare som underskattat Cervinos topp på 4478 meters höjd, samt snowboard- och skidåkare som överskattat sin egen åkförmåga. 

En liten blank, småtjock pojke förklarade glatt för mig att det brukar börja lukta illa om kropparna när sommarvärmen kommer och att det skrämmer bort turisterna. Han sa att det var samma sak varje år och att de fick 10 euro per komplett skelett och att man fick behålla pjäxor och annan utrustning som hittades. Jag blev lite djupsinnig och slogs av hur en människans olyckan kan vara en annans lycka. Sen slöt jag ögonen och lyssnade till forsarna med glaciärvattnet, vindens tjut, murmeldjurens hoande och barnens glada rop som tillsammans förenades i ett sagolikt C#maj6/9. 

Plötsligt kände jag hur någon petade lite prövande på mig med en stav. Den lilla knubbiga pojken hoppades på att jag avlidit, så jag reste mig snabbt upp på armbågarna och fräste som en lokatt mot honom. Han backade skrämt tillbaka och klev rakt ner i en glaciärspricka. Hans gälla skrik liksom tonade bort ju djupare han föll. Tråkigt, han som hade samlat ihop så mycket euro och utrustning. Men sen tröstade jag mig med att att han kommer att bli ett riktigt fynd när han hittas om ett par säsonger.