Jag sitter på en terass högt upp med utsikt över hela Rapallo. Temperaturen är aldrig under 30 grader och den enda fläkt som erbjuds är min hunds flämtande. En doft av strömming och hundmat.

Kyrkklockorna slår oavbrutet och dånar över dalgången, det känns som om de markerar såväl hel- som halvtimmar och kvartar med mer eller mindre melodiska klockspel. Jag antar, lite fördomsfullt och antagligen felaktigt, att det är döva dvärgar på syra och utan synkroniserade klockor som släpper loss i de tiotal kyrktorn jag ser från min terass. Kyrkans sätt att hålla folket i schack, tänker jag. Att ständigt påminna om skulden, skammen och kollekten.

Kakafonin triggar också någon av stadens hundar att börja yla, vilket inom kort leder till att alla stadens hundar ylar. Jag antar att det är deras ordlösa sätt att klaga och först när klockspelen tar en mikropaus (när dvärgarna kyler ner sig med en starköl och en cigg) så tystnar de som på ett kommando. Och i de här små andrummen av tystnad hörs plötsligt de flabbande fiskmåsarna. En fågelart som väsnas och skriker som fotbollssupportrar. (Antagligen jämlikar rent intellektuellt.) De hör hemma i min barndoms somrar i Stockholms skärgård, när fiskrensen lämnades på bryggan och en enorm flock slogs om inälvsmaten samtidigt som jag sköt slangbella på dem.

Jag undrar vart de tar vägen när den svenska sommaren är över? De går väl inte ide, tänker jag och tvingas googla (och därmed blotta min egen intellektuella nivå). Jag får lära mig att de häckar i Sverige och sen flyger till Kanarieöarna för vintern. Plötsligt växer min respekt för fiskmåsen. En fri själ som lärt sig koden och bara tillbringar tid i länder när villkoren är som mest gynnsamma. Men sen minns jag hur de flockas runt soptippar världen över och då återgår de till att bara vara luftens okrönta idioter.

Nu drar kyrkklockorna igång och dränker ljudet av….Sopmåsen, är inte det ett mer passande namn?