Redan när han ringer och säger att han vill prata om ett projekt minns jag varför jag undvikit honom sedan skolan. Så jag gör som vanligt, tackar ja till att mötas över en lunch trots att hela min kropp ylar: NEJ!

Vi ses på en pretentiös restaurang i Stockholm där servitrisen pratar i 7 minuter om var den ödsliga sillbiten på tallriken kommer ifrån och vilken sorts uppväxt den haft. Jag studerar honom på andra sidan bordet och min bestämda känsla är att han måste drabbats av en eskalerande sjukdom som gjort honom 30 år äldre än mig. Från hans insmorda läppar kommer en sorts trögflytande gammelsvenska, kryddad med aforismer. ”Man kan inte gå över en klyfta i flera steg, ömsom vin ömsom vatten, man ska inte kasta sten i glashus och aldrig döma boken efter omslaget ” dyker upp mitt i meningar helt slumpmässigt. 

”Man skall icke dräpa” tänker jag för mig själv och upptäcker att jag krampaktig håller i min gaffel som en dolk. Jag ber samtidigt servitrisen om ett stort glas rödvin och säger vänligt att jag passar på att höra vinodlarens livs historia just idag.

Jag har alltid trott att jag är väluppfostrad, men det är nu det går upp för mig att jag i grunden är en självutplånande människa. Varför ställer jag annars följdfrågor som uppmuntrar honom att prata ännu mer om sitt liv? Han baddar belåtet bort sillspadet från sin mun med linneservetten, som om mundiarrén redan avlossats. Sen startar en detaljerad historia om hans s.k ”resa” med uppenbart efterkonstruerade vändpunkter. Perioder han återger som självvalda andrum för reflektion och eftertanke, fast alla vet att han fick sparken. Han säger att han är ”klar” vilket jag ska förstå som att han är ekonomiskt oberoende. Sen kom han till insikten att pengar och framgång inte berikade honom längre och började söka sig själv under en jorden-runt-segling med full besättning. Slutligen fann han sig själv på ett välkänt retreat i Dalarna.

-Det var helt fantastiskt. Vegetarisk mat, meditation, yoga och en vecka som förändrade mitt liv. Jag är en helt annan människa idag, berättar han lyriskt.

Jag försöker minnas vem han möjligen kunde varit innan denna magiska insikt. Det totala ointresset av att lyssna, de röda byxorna, den grisrosa skjortan och överkamningen av flinten med de långa hårtestarna, är det verkligen resultatet av hans pånyttfödelse?

-Jag får egentligen inte prata alls om vad vi gjorde…

-Det behöver du inte heller, försöker jag och sveper mitt vinglas som om det vore Apfelsaft.

-..men jag kan väl säga att det var en stark andlig upplevelse där jag för första gången reflekterade kring vem JAG är….inte mitt yttre utan…

-Men Gud så intressant, säger jag och vilar hakan på mina knäppta händer.

-Javisst är det, svarar han och lägger huvudet på sned.

-Jag vill höra allt om den här veckan som förändrat dig så i grunden att du inte ens klarar av att följa den enda regel du fått. 

Sen går jag därifrån, som en ny människa.