Jag har en riktigt skitdag och sitter med händerna ovanför tangentbordet och blickar på det tomma dokumentet. Markören blinkar högst upp i vänstra hörnet där storslagen text liksom ska välla fram av egen kraft. Nu är det mer likt en fyr i natten som markerar grynnor och olyckor i alla riktningar. Dagens ambitionsnivå var annars hög. Planen var att skriva en gripande skildring på en förhöjd verklighetsnivå men som ändå skulle lyckas slå an något fundamentalt hos de stora massorna. Alternativt en fruktansvärt rolig berättelse med en humor som skulle träffa en utvald grupp av människor som en akupunkturnål rakt in i en nervknut. Och förlösa skrattet lika spontant som en magsjukdom från Thailand. 

Efter ett antal dubbla espresso och en sortering av hemmets hav av ensamstående strumpor (snubblande likt spelet Memory) slår jag mig ner vid datorn igen. Jag kommer då på att jag kan fly ännu en stund genom att anmäla ett fuskbygge hos Norrtälje kommun. En granne har nämligen byggt en sjöbod och en brygga på en tomt i skärgården som jag och mina systrar ärvt. En tomt som varit ett grönområde i snart ett halvt sekel och därför omöjligt för oss att få bygglov på själva. Men min granne fick bygglov redan 1999 utan att vi ens informerades. Så jag fyller i det angivna dokumentet och beskriver allt så sakligt och objektivt som jag kan. Jag anstränger mig till och med för att skriva lite mer formellt och tråkigt, eftersom jag utgår ifrån att stora humorister sällan hamnar på Byggnadsnämnden. När jag precis skrivit klart och bifogat bilagan i mailet, läser jag igenom allt en gång till. En känsla av skam sköljer över mig och jag inser att jag angripit problemet helt felaktigt. Dokumentet raderas och jag skriver istället en lyrisk bygglovsansökan. Jag beskriver min barndoms somrar på Söderöra, när det fortfarande fanns fiskargubbar på ön, hur Farbror Westerman kom i sin fiskebåt och hämtade upp oss på Bromskär efter en bilresa där pappa och mamma rökt röda Commerce utan filter hela resan. Hur farfars far förvärvade några landplättar som han ville skulle föras vidare så att kommande generation skulle få tjära roddbåten, springa barfota på ohyvlade bryggor med bildäck som stötdämpning, vittja näten på Svartlögafjärden och dansa runt midsommarstången på ängen. 

Jag öppnar hela mitt hjärta och blottar ett barns längtan efter kontinuitet och sammanhang. Avslutningsvis skriver jag lite mer formellt att jag härmed ansöker om bygglov på min grannes tomt. ”Om han får bygga på min tomt är det ju rimligt att jag får bygga på hans”, avslutar jag och känner mig rätt nöjd över att jag återfunnit en litterär nivå. Frågan är nu bara om Dadaismen rår på en korrupt kommun?