Jag hade packat ner en mysig filt, en liten sjuksköterskeuniform i Signes storlek, några doftljus och förberett en spellista på Spotify uteslutande med Barry White. Jag såg framför mig ett jämlikt möte mellan två mogna hundar med potential till en harmonisk parning på slutet. En vacker vision som krossades i samma ögonblick jag närmade mig gården utanför Norrköping. En ödslig, rödflagig stuga med korrugerat plåttak, halvt övervuxen av skog och och vild grönska. 

Jag parkerade vid en lada med trasiga fönsterrutor och såg hönsen springa fritt omkring på den ovårdade tomten. Ett rostigt bilvrak från 30-talet vilade uppe i en dunge och i en inhägnad hundgård bakom ladan hördes gläfsandet från två Ridgebackhundar. Ägarinnan kom ut och mötte mig, i nyfärgat hår och stora, skramlande smycken runt händer och hals. Som en hybrid mellan Kristi Brud och Sharon Osbourne hann jag tänka innan hon föste in mig och Signe in i husets kök.

Jag trodde jag hade gått in i fjärilshuset eftersom rummet var fyllt av stora mängder fjärilar och flugor som tävlade om luftrummet. Solen silades genom de smutsiga fönsterrutorna och fjärilsskuggor lekte på en brokadmönstrad linoleummattan från 70-talet. Alla dörrar mot andra rum i stugan var stängda och luften var kvalmig och unken när vi slog oss ner vid ett naket köksbord i furu med tillhörande stolar. En dotter i 16 års åldern lutade sig mot en kökslucka med en egenhändigt målad katt på och fipplade med sin mobil. Kvinnan slank ut snabbt och återvände med en Jack Russel-hanne i famnen. Hon släppte ner honom på golvet och jag insåg snabbt att sjuksköterskeuniformen inte skulle krävas för att få honom intresserad. Problemet var väl snarare att Signe inte var ett dugg road. Jag tyckte att hon visade det ganska tydligt, genom att morra och hugga mot hannen när han var för närgången. 

-Hon vill, men larvar sig bara, konstaterade tanten på bred östgötska. Jag övervägde att ge ett feministiskt perspektiv på det uttalandet, men insåg att det här varken var platsen, tiden eller publiken för det. Dottern kastade lite oengagerade blickar på när hennes hund maniskt försökte mejsla sig in i Signe och sa sen till sin mamma att hon måste få skjuts in till stan snart. Ytterligare ett stressmoment. Då uppmanade kvinnan mig att hålla fast Signe. Inte direkt Barry White-metoden och jag kände mig illa till mods. Bilder från filmer som ”Midnight Express”och ”Den sista färden” dök upp i mitt huvud och jag blev tvungen att reagera.

-Jag tror inte det här kommer att gå. Inte såhär, sa jag med gråten i halsen.

Hon skjutsade sin dotter in till Norrköping och vi enades om att mötas upp i en park med våra hundar för att se om det skulle gå bättre där. Jag och Signe hade nog samma bild av det där köket, det skapade ingen som helst lust att ha sex. Inte ens att laga mat.

I parken blev det annorlunda. Hundarna fick lära känna varandra, diskuterade hundmat och plötsligt parade de sig på eget initiativ. Kvinnan och jag slog oss ner bredvid och tittade på under tryckande tystnad. Hennes var nog mest av det obekymrade, uttråkade slaget, min var mer tvångsmässig och generad. Vi höll i hundarna eftersom de tydligen kan skada sig i det kritiska ögonblicket. 

-Om en av dem skulle få för sig att sticka efter en hare eller nåt, sa kvinnan rutinerat. Själv ville jag bara förvandlas till en hare och hoppa djupt in i skogen och försvinna.

Nu sitter jag hemma och tittar forskande på Signe och försöker tyda varje rörelse och handling som ett bevis på att resan inte var förgäves. Att jag inte är en usel sexköpare som bara fått en kränkt hund och ett blogginlägg med mig hem.