”Sail Antarctica” stod det på den designade dunjackan mannen framför mig hade på sig. Vi satt på bussen och han rotade i sin väska efter några papper och fiskade till slut upp en bunt med Riksskatteverkets brevhuvud på. Jag kan inte säga att jag var förvånad, han såg inte direkt ut som typen som seglade jorden runt ensam. Mer som en som cc:ar alla i sina mail och skriver lappar på kontorets kyl och undrar vem det är som dricker upp hans laktosfria mjölk. Jag studerade honom tills han lite frågande tittade upp på mig.

-Det är märkligt, sa jag.

-Vilket?

-Hur vi kör bilar som är byggda för en terräng vi aldrig är i närheten av, bär kläder avsedda för äventyr vi aldrig gör och har klockor som klarar trycket till Marianergravens botten.

Han tittade sig oroligt omkring i bussen, men alla var fullt upptagna med att statusuppdatera på facebook eller lyssna på podcasts där medelålders män pratade om sina döda pappor eller flabbade i munnen på varandra. 

-Vi drömmer om en kropp och ett intellekt vi aldrig kommer att ha, statussymboler vi aldrig kommer att ha råd med och berömmelse vi aldrig kommer att uppnå, fortsatte jag och lutade mig fram på mina knän så att jag kom närmare.

-Jag försöker jobba lite här, så om du ursäktar, sa han och dolde ansiktet bakom en skatteutredning.

-Jag vet inte, det kanske är nyttigt att odla en självbild som ger en glimt av dramatik och hopp i ett annars helt slentrianmässigt och ointressant liv. 

Mannen sänkte sina papper och stirrade irriterat på mig. Jag hade knäppt händerna bakom nacken och tittade drömmande upp mot bussens tak.

-Men ibland tänker jag att alla de här sakerna och fantasierna vi jagar bara förstärker känslan av skam som bara en fullskalig livslögn kan skapa. 

Mannen reste sig plötsligt upp och gick bort till dörrarna. 

-Jag vill ha en dunjacka med ordet ”Besvikelse” broderat som en läcker logotyp på, ropade jag till honom. Jag vill tatuera ”jag saknar fantasi och smak” över hela mitt ryggslut, jag vill ha en ryggsäck med namnen på platser jag sett: Mall of Scandinavia, Täby Centrum och Gallerian. 

Bussens dörrar öppnades och mannen småsprang ut på gatan i riktning mot Riksskatteverket - sitt eget Antarktis. De som var kvar i bussen sneglade på mig där jag satt i min lodenrock, jägarhatt med svinborst, ridstövlar, tweedknickers och en longboard i knät. Jag tänkte belåtet att jag gett världen något att tänka på.