Jag var på en större middag där samtalet plötsligt kom att handla om bakterier och sjukdomar. Ett ämne som inte intresserar mig jättemycket och där jag därför medvetet valde att hålla en låg profil. Det gick bra tills plötsligt en man berättade om allt han gjorde för att undvika bakterier. Det var fascinerande att höra om allt ifrån att aldrig dricka ur samma glas som en familjemedlem, skrubba skärbrädor med klorin, aldrig röra dagisbarn eller hålla i sig i tunnelbanan. Men det var när han i förbifarten nämnde att han alltid klädde av sig naken när han gick på toaletten som jag studsade till. Jag trodde att alla andra reagerade lika chockat som jag, så det var med ett visst självförtroende jag plötsligt bröt in i samtalet. Såhär i efterhand ångrar jag ordvalet. Men min inre parlör bjöd inte på några fantastiska alternativ: Bacillskräck, OCD, anal personlighet eller fjant.

-Jag tror du lider av en fobi, sa jag och skrattade tills jag insåg att ingen annan gjorde det och att det tystnat helt runt bordet.

-Fobi kanske inte är rätt ord? försökte jag rädda upp det hela med.

-Nej, han är medveten och hygienisk, det är väl någonting positivt? sa mannens fru syrligt och la ner besticken.

-Men vad gör du med kläderna om du går på en restaurangtoalett i Stockholm, vad hittar du för kliniskt ren yta som helt saknar fragment av bakterier och kokain? frågade jag desperat över bordet till mannen. 

-Jag har en steril plastpåse med mig, det har väl alla? svarade han med en axelryckning och fick nickande bifall från resten av bordet.

Plötsligt var det som om en teaterstrålkastare tändes och jag förvandlades till Hermann Göring under Nürnbergrättegången. Nu var det jag som stod anklagad och levde med någon sorts diagnos. Alla ifrågasatte mitt sätt att leva. Jag pressades att erkänna hur jag öppnade dörrar genom att ta i handtag, kindpussade mina franska kusiner, tog vilt främmande människor i hand, sov med en hund i sängen ibland, åkte kollektivt utan ansiktsmask och handskar, delade smörgåsbord eller ostbrickor med folk jag inte kände, lånade min frus lypsyl, tog upp hundbajs i lövtunna påsar, åt nötter på barer och lyfte på toalettlock med bara händer. Kollektiva suckar och blickar av äckel överöste mig under resten av middagen. 

-Om ingen exponerar sig för bakterier så går ju för fan mänskligheten under, sa jag och hoppades att lite vetenskaplighet skulle bita. Det gjorde det inte och resten av middagen satt jag och petade i efterrätten, tills jag plötsligt tog en sked av bordsdamens halvätna glass som jag triumferande slickade i mig.

-Jag lever livet på den absoluta rakbladseggen, sa jag nöjt. Sen nös jag okontrollerat ett par gånger och gick hem.