Jag är och hälsar på en vän som arbetar på någon sorts organisation. Han sitter i ett kontorslandskap och tar emot samtal från vilt främmande människor. Jag har försökt få honom att berätta vad jobbet handlar om, utan att bli klokare. Han säger ord som sekretess, anonymitet och förtroende. Urvattnade begrepp som omfamnar allt ifrån bankverksamhet till nätporr. Precis när han fått på sig jackan och vi ska gå på lunch, ropar en kvinna på honom långt bort i en oändlig korridor. 

-Vänta här, jag är snart tillbaka, säger han och går iväg. 

Jag slår mig ned vid hans bås omgärdat av textilväggar som dämpar ljudnivån till ett vacuum, med bara en telefon och ett anteckningsblock på bordet. När tystnaden plötsligt bryts av telefonen framför mig, ser jag ut över det öde landskapet och hoppas på att någon ska dyka upp och svara. Signalerna matar på och till slut sliter jag upp luren.

-Hallå? svarar jag lite irriterat.

-Eh, har jag kommit rätt? undrar en mansröst i andra änden.

-Ja, kanske, men jag är nog inte…

-Snart orkar jag inte längre, avbryter han mig och flåsar i andra änden.

Jag får en inre bild av en man i latexdräkt som fäst krokodilklämmor på bröstvårtorna och kopplat dem till ett bilbatteri. En bild som snart visar sig berätta mer om mig än om honom.

-Livet är för djävla hopplöst. Jag har verkligen försökt, men jag ser ingen mening med att fortsätta, säger han och tystnar. 

Kvar är bara hans andhämtning och ett dovt, atmosfäriskt knaster, som jag vet är resterna efter Big Bang.

-Varför säger du ingenting? frågar han mig irriterat efter en stund.

-Vad ska jag säga?

-Du kan väl starta med något i stil med att jag har massor att leva för? Att jag bor i ett fantastiskt land, har tak över huvudet, mat för dagen, kanske en familj och vänner som älskar mig och ett meningsfullt jobb?

-Har du det? undrar jag.

-Ja, men nu handlar det inte om det. En annan idiot på jobbet tog chefsjobbet framför näsan på mig och då gick all luft ur mig. Nu vill jag bara gå ut i skogen och skjuta mig.

Jag försöker komma på något uppbyggligt att svara på det.

-Jag förstår, börjar jag pedagogiskt. Men livet är ganska orättvist och meningslöst. Vi är här en kort stund, som små tomtebloss, sen dör vi och försvinner in i samma avgrundsmörker som vi kom från, svarar jag och skrapar lite tankfullt med nageln på en missfärgning i textilväggen framför mig.

-Är inte ditt jobb att prata mig till rätta, ge mig perspektiv så att jag ser ljuspunkterna i livet?

-Nej, det är nog min kompis, jag är för pessimistiskt lagd för det. Att prata med mig är nog lite mer som att få dödshjälp, svarar jag och lägger upp fötterna på bordet.

Han exploderar i andra änden.

-Kan jag få prata med din djävla kompis istället då? 

-Han är i ett möte. Och du kanske borde jobba på din ilska innan du skjuter dig? 

-Jag har inte ringt det här samtalet för att bli uppläxad, ylar han åt mig. 

Då tappar jag det en smula och skriker tillbaka.

-Så ge fan i att ringa hit med din patetiska självömkan och blocka inkommande samtal från människor som verkligen behöver hjälp. Och ladda bägge piporna i hagelbössan så att….

Längre hinner jag inte innan jag upptäcker att min kompis står och stirrar på mig med öppen mun ett par meter bort. Jag lägger på luren och ler mitt vinnande leende mot honom.

-Jag bara larvade mig, det var ingen där, säger jag. 

Han skrattar lättat och sen går vi äter fyra små rätter på en kineskrog runt hörnet. Jag bjuder generöst min vän på friterad banan med vaniljglass efteråt. Kanske för att jag har lite dåligt samvete, eller för att jag älskar livet?